På en näthinna finns det bränt
som minnen.
Sådant som händer och som måste
placeras, som ord säger psykologen.
Man säger inte allt man vet säger
pappan, du vill väl inte att pappa
ska bo hos polisen.
Jo, jag vet att det blev lite fel säger
mamman men det ska aldrig hända
igen. Så nu säger vi inte för mycket
för då tar de pappa och då orkar
mamma inte mer.
Psykologen är snäll och han går
lätt att lura. Barnet, det lilla önskar
att psykologen ser baksidan...
att han förstår.
Att det barnet säger inte är sanningen,
för den går inte att uttala.
Barnet väntar att psykologen ska förstå
och lyssna på det orden inte säger.
Barnet väntar i sin situation,
i sitt hem,
med sina föräldrar,
i sin stad,
i sitt land.
Barnet blir en mästare
på att le,
på att hålla sina vänner kort,
på att bjuda ingen,
till sin värld.
//Det samlade dokumentet tyder på att barnet
bor i en väl fungerande familj, där en viss turbulens
pågått under en kortare tid. Barnet berättar under
samtal att hon inte vet så mycket, att hon inte hört
så mycket. Samtliga inblandade känner att familjen
nu är stabil.//
Barnet berättar inte att det kände allt,
kommer alltid att känna allt,
som ett latent sår, svårläkt.
Allt är en väntan
Inget är oväntat
Barnet är beredd, alltid.
Nästa text
Föregående