Det var så, helt omöjligt att komma undan. Pappa hade 2 sätt att bete sej på, det ena var att ta dom i knät, det andra att, liksom sitta och ta dem, en och en. Hon hatade helgerna med sin pappa. Hennes syster bodde där, 1 år äldre och, bodde hos sin far, hon bodde själv hos mamma och varannan helg var de tillsammans hos pappa resp mamma. De var dessutom på samma dagis även om systern nu gick i skola och fritis, men de skulle vara på samma fritis senare….
Men nu hade han tag om henne, hon försökte slappna av, hon visste vad han ville, han talade om ”pelle vill att du ska smeka honom” och så det där äckliga flinet. Det var som om, som om pappan inte var där utan en läbbig typ med äckligt flin, tog över. Pappa försvann in i pelle, inte tvärtom. Hon tog den och drog, hon hörde på flämtningen och kände på pelle att det närmade sej. Så kom det en sprut och det var klart, va skönt att det var klart, nu kanske hon slapp det resten av dan… kanske resten av helgen.
Hon visste att det var fel, så hon kunde inte tala med nån om det, och sa hon nåt så skulle systern råka illa ut liksom, hon själv. Och framförallt, pappan. Hon älskade sin pappa han kunde vara underbar, det var bara dom där gångerna när hans pelle blev stor, som pelle liksom tog över hela pappan, då hatade hon honom.
Systern verkade ha kommit över detta, förlikat sej med att vara en som fixade pappas pelle. De talade aldrig om det, de talade lite ö h t, fast de såg så lika ut, nästan som tvillingar så var de väldigt olika.
En dag, kom det en kille på dagis, en ny, ung kille, som helt enkelt var den första på avdelningen, det var bara fröknar innan. Men hon gillade killen och efter ett tag, då han verkligen pratade med henne, så kom hon på, att….
Den nya killen, kunde få vara pelle, han kunde få vara den som fick skulden. Hennes plan var enkel, ”se till att vara ensam med honom några ggr”….
Och hon gjorde det, gick in när han var i ett rum, snickarrum eller varsomhelst, bara de var ensamma, annars funkade det inte.
Efter några veckor ”bröt hon ihop” hon visste ju exakt hur hon skulle beskriva pelle, hur hon skulle beskriva vad ”han” gjort med henne, vad hon tvingades göra… och det blev förhör med tanter, inne på polishuset, så en dag, kom polisen och hämtade killen. Han fick åka in på förhör för vuxna, hon fick höra att han inte erkände, en dag hämtade han sin bil, hon såg att han grät, han gick inte in. Hon fick höra fröknarna prata om att ”tänk att han som hade en nyfödd kunde vara sån”. Men fröknarna var besvärliga, de ställde frågor om det där, små elaka frågor och nån gång sa dom t o m: ”tänk han kommer aldrig att få ha hand om sin lilla tjej”. Men hon stod på sej….
En annan som stod på sej var pappa, han ville mer efter några veckor men hon sa, ”pappa du har väl hört om vad som hände med killen på dagis”. Han ryggade tillbaks, han rörde henne aldrig mer heller… det var systern som fick vara den enda framöver….
Killen åtalades, och varje gång hon såg en bil, samma som hans, en gammal Volvo, så stack det till i henne. Hon hade kollat lite en gång, han hade skilt sej, bodde ensam, och hade inga barn. Det kändes djävligt, ”men inget var så djävligt som pappans lekar”….
Hon hade rutit ifrån när hon vart äldre, sa åt honom att ”om han rörde hennes syster mer så skulle han åka dit” med… men som sagt, hon hade krossat en människas liv, visserligen som väldigt liten, visserligen i självförsvar, men ändå, hon visste nu som vuxen hur en sån sak verkligen kunde slå…
Hon hade skrivit brev, vykort o s v med orden ”förlåt” flera ggr, då när det kom över henne, men det gjordes det alltmer sällan och hon slängde alla brev oskickade. Och nu så var det bara när hon såg bilen, hon mindes hans sorgsna ansikte, hon såg tårarna, enda gången hon sett en vuxen man gråta, hade knappt sett nån sen dess med. Men de där bilarna var i alla fall den ständigt påminnande associationen på något som hon numer, tidvis nästan glömt….
(men aldrig helt, varken pelle eller killen på dagis)
(och hon hatar sin far mer och mer, varje dag)
Nästa text
Föregående