du böjde dig för knytnävslag
riktade mot din moder
du lärde dina ögon att blunda hårt
djupt nedsövd i skuggoland
följde du ljuset ville du tro
men du klonade istället skräcktiden
märkte du ens att du blev vuxen
och skapade till någon annan
det som skulle föreställa liv
ditt barn klämdes fast
i än mörkare fångenskap
hjältemod hon sökte i modersfamn
blev istället en slocknande låga
hon bad dig att vakna
att se hennes mardröm
men din blick var gjuten av cement
du svek ditt eget barn
du som själv var offer i skuggoland
man undrar "hur du kunde"
din dotter blev tömd på själslig luft
hon dog i sitt inre
långsamt men brutalt
hon fastnade i en värld
av ännu större ondska
vingarna bröts av
hon skar sig med rakblad
stack nålar i armen som gav själslig ro
när leendet inte orkade låtsas mer
hans kränkande ord var först gåtor
hon inte förstod
sedan konstant upprepade
lagervis inpackade i sårbar hjärna
tills ingenting vackert fanns kvar
hans ord vägde tyngre
än alla slag
knytnäven slog i värsta fall
hål på huden så det blödde en stund
men såren i själen frätte upp
allt som en flicka ska äga
du blundar ännu
du sover så djupt
fastän mörkret nästan slukade ert barn
hon bär sina hål i en trasig själ
hon kämpar med mod du aldrig haft
generationer vädras
efter skuggors kvävning
många har hängts av samma snara
när mönstret bryts faller bitar isär
hon har svurit
att aldrig bli som er
Nästa text
Föregående