Vi överlevde
Som hon som sitter framför bordslandskapet
det tornar upp sig var femte vecka
lika ödsligt och krävande, tränger sig nära
hon kan inte äta någonting alls
av allt det där som bjuds
bara lingonsylten
och fröken är snäll, och rättvis
hon överlevde
Som han vars röst magistern glömde
varje morgon väntar mobben
en mur med nya krav
nya förödmjukelser
en vandring över glödande ord
han överlevde
Men inte hon vars ansikte var lika dystert
som villafasaden där hon bodde
ingen hörde
ingen brydde sig
ingen ville förstå vad hennes sorg sa
ingen ville förstå vad som hände med henne
om det brast eller höll, i längden
är det därför hon kör för fort i vintermorgonen
och glömmer att bromsa
Vi överlevde men någoting inom oss dog
vem satte oss att vakta
våra ord
Nästa text
Föregående