Det var en gång en fiskmås som hette Sture. Han hade fått stryk av sin kärring så han hade ont i ”vinglarna”, som Kent Fasan retsamt kallade dem nu.
OK tänkte Sture. Jag ska ha en ny kvinna! Så tittade han i tidningens annonsbilaga och där stod: "Beg Amazon, billig". Aha! tänkte Sture och ringde. Begagnad var OK. Han sökte ingen oskuld. Amazon låter exotiskt, men lite vildsint. Krigarkvinnor. Billig? Med billiga kvinnor brukar preludierna inte vara så kinkiga. Vältränad, vildsint och inga preludier passade Sture perfekt. Jag köper na osedd!, kacklade Sture i telefon. Jag har en nygrillad Mamma Scan grillkorv. Ska vi byta jämnt? No problems, svarade Stina Stork, säljaren, stulet som stulet. Du kan landa korven i fågelhjulet på vattentornet. Jag är i skogen och käkar mask. OK, Kent, Du får leverera. Jag flyger inget vidare idag.
Efter en stund kom Kent tillbaka med nycklarna i näbben. Var är hon? Amazonen. Du – det är ingen kvinna, det är en sån där plåtgrunka som människorna jagar insekter med på sommaren.
På vintern vete skam vad de är bra till. De åker fram och tillbaka längs olika rutter. Ena vägen på morgonen och tillbaks samma väg på kvällen. Däremellan sitter de så där konstigt tillbakalutade och bara snackar och mailar.
OK, ny kvinna får vänta då. Var är Amazonen? Mest praktiskt är att ta någon där nycklarna passar, sa säljaren. Nu hör det till saken att Stures farfars far var bombflygare under kriget och talade sig varm för SAAB:s 2-motoriga mörkgröna bombplan B18. Det var grejor det! 380 km/t. Sture kom att tänka på det då det stod B18 i fronten på en mörkgrön nytankad Amazon, där nycklarna passade. Var det 380 km/t som gubben sa?
Väl bakom ratten så undrade Sture var spaken var. Vadå. Höjdrodret förstås. Stolle! Detta är ju en bil! Man kör längs en väg. Hur som helst så dröjde det inte länge innan amazonen låg upp-och-ner i ett dike, och Sture kände sig blåst på sin goda korv.
Nu fick det banne mig hända något roligt. Som vadå? Sex! Snabbt! Hårt! OK, jag kan ju erbjuda lite oralarselsex, sa Kent, men där borta står ju Stina Stork och plirar med ögonen, och av näbben att döma bör hon vara mycket bättre på det än jag. Och är vi tre och ställer oss i en ring kan nog detta bli en fin avslutning på veckan. Haha! skrattade Sture åt Kent Fasan. Din lilla näbb förslår inte långt!
Hörrödu, sa Kent, var lagom kaxig. Jag ska låna Stinas grillkorv, och den är nog fortfarande lite varm!
Nästa text
Föregående