Världsrummet kom aldrig till
det är blott en krusning
på jordbunden mantel
Många har de varit
de visa och de lärda män
som försökt utröna Guds anlete
I ovissheten om att konturerna
Fanns hos träden,
flodernas förgrening,
och i zebrornas stora antal
på sin vallfärd
Fraktaler är
Ett eko från svunna tider
ett löfte om kontinuitet
dit vi vandrar i drömmar
men glömmer att se tillbaka
En vit bro av balsam
alla floders ursprung börjar här
av osynlig hand färdas körsbärsblommans petaler
Mot nya möjligheter
En hymn från fjärran trakter
bär vinden över upplysta hamnar
längs med vita stränder
I dess farvatten
Kluckar långbåtar med satta segel
dagen låter sig bero under
en midnattssol som aldrig går under
Människorna som bor här
känner inte tidens förfall
det är ständigt fest och tid för
hyllning till livet
Barn kupar sina händer och viskar
hälsningar till sina nära i jordelivet
genom barken i Silverbokarnas glänta
Ingen minns längre hur det var
att begränsas av köttets bojor
de strävar inte längre att leva som
stjärnors likar
För de är ibland dem nu
Nästa text
Föregående