Tävling

Fritt i luften, blå, brukar jag vårens ansikte,
dess brokiga tyglappar, till ett täcke, sänkt
över hästens rygg och lagt i sådan ömhet
att många resor över fält ter sig svävande,

drömmande.

En skymt, längst ut vid kanten, och den gröna
botten håller ett tal till alla framrusande sidor.
Nytt te inbillar oss om ändrad riktning,
fåror är aldrig bäst lagda åt sidan,

spontant.

Pressad mot huvudet, faller vår. Vår.