Tävling

Vill du ha kaffe eller te? Frågar jag "Te.... tack" Svarar hon.

-"Du får välja mellan kamomill eller kung markattas gröna"...

Jag ställer kopparna på bordet. Min vän tar tag i min blåa kopp.
Innan hon börjar dricka tvekar jag. –”Men... jag tänkte... jag menar....” Försöker jag börja, innan hon hinner svara:

-"oj, jag kanske tog din favoritmugg Andreas" Svarar hon.

Jag svarar lite lätt förvirrad som alltid ... "jo det gjorde du förvisso, men jag ville bara du skulle få ditt favorit te". "Det hällde jag i den andra koppen".

Vi byter kopp. Jag får min jättestora blå kopp som jag utvecklat nån sorts hatkärlek till trots att den är så barockt ful. Tills idag har den länge stått orörd.

Jag kom på att det är samma kopp som min vän nån gång sett mig målat av på konstskolan för mer än 10 år sen. Samma kopp som figurerade i flertalet av mina stilleben i blyerts, oljefärger och pasteller. Min köks-vägg var på den tiden täckt av blommotiv och min fula kopp som stack ut ur en och annan målning.

Det dumma är att jag inte vet när, eller hur jag fick tag på den. Jag kollar runt i min lägenhet medan min vän pratar.
Allt går i ultra-supersonic-fart. Hon avhandlar ämnen som jag själv skulle behöva ett år på mig att formulera själv. Jag lyssnar och hoppas hon förstår att det fastnar i huvudet på mig ändå.
Jag tittar runt. Allt börjar få en historia. Utom min blåa kopp som bara har följt med.

Mina bestick; det är en historia för sig. Alla knivar, gafflar, stekspadar, spatlar konservöppnare, är resultatet av otrolig glömska av att lämna tillbaka saker ifrån flertalet arbetsplatser och vänner. Ber nån mig idag lämnar jag självklart tillbaka dem.
Vart kommer allt ifrån undrar jag tillslut. Börjar jag syna mina saker noggrant vet jag nog rätt bra var allt kommer från. Hur jag införskaffade dem, eller minnen från den tiden jag hade ett inledande möta med dem. I alla fall de sakerna som betyder nåt för mig.

Mina skålar är mestadels mina mostrars. Presenter från min familj. Vissa är från fester och vänner som glömts kvar efter bjudningar. Schackspel från Iran och Grekland, och skolans schackklubb 1998. Kortspel och spel som min bror alltid köpt och tappat bort eller lämnat kvar hos mig finns vid fönsterkarmen och en indisk vas. Känns ändå som jag minns exakt hur jag kände mig, och vad som hände då allt var nytt för mig.

Även Ikeamöbler jag köpt nya minns jag ändå lukterna och vad jag gjorde vid införskaffandet. Det är inte lätt att glömma hur jag hör mig själv insistera på att träffa närmaste ansvarig på Ikeas fynda avdelning, för att diskutera deras överpris och lyckas pruta ner redan prisnedsatta varor. Dryg som ett as var jag på den tiden. Vad jag skäms för sånt här efteråt. När jag var fattig spelade det ingen roll.


Ser mina böcker framför mig är likadana. Alltid minnen. Minnen, minnen, minnen.
Böcker min familj låtit försvinna i en stenkällare jag konstant återvänder till och återupptäcker. Jag hör knakande trätrappor och mig själv som kommer upp med en bunt av Topelius samlade verk, "ska nån ha dom här?" En sån typisk sak av mig att fråga. Saker folk ingen vill ha. Överförtjust i släktens lador där saker bara försvinner in i nån sorts konsumtionssamhällets svarta hål. Jag mals nog ner i hålet snart, om jag inte passar mig.

En uppsättning porslin fick jag dumpad i handen av en stressad doktorand, på väg hem med ett flyg till Italien. Minns att den trevliga kvinnan en dag bara försvann. Vi hann inte säga hejdå, utan helt plötsligt stod jag där förvånad i studentkorridoren med en trave Engelskt John Tams Limited-porslin under ena armen och hållande en bunt slevar i andra handen. Sen sprang hon iväg. Jag kunde inte släppa dem. Skräp enligt henne, ett minne för mig. Allt stannar hos mig, tills nån vill ha tillbaka det.

Nästan alla grejer i lägenheten har en historia, men inte riktigt min egen. De har tillhört någon. Varit, är, och säkert alltid kommer tillhöra nån annan.
Även den blå gamla pennvässaren: pappas blå antika pennvässare med vev som rasslar som står på mitt skrivbord får mig minnas alla sena kvällar på hans kontor som liten grabb. Pennvässarens ljud som rosslade och fick mig att bli rädd. Kopiatorns ljud som och pappersark som matades in oavbrutet och pappas förfärliga vansinnes nysningar som lät som pistolskott. Alla de där minnena rycker i mig när jag ser pennvässaren, som om jag hade posttraumatiskt stressyndrom från den tiden. Inverterad ordning skulle fungera precis lika bra. Hör jag pistolskott tänker jag på Nysningen, sen pennvässare och reaktionen blir nostalgi. Helt apatisk.

Jag tror inte att pappa vet inte att jag har den blå pennvässaren. Pappa vet inte nånting om den där gamla plåtburken. Han skulle gapskratta om jag nämnde det. Troligen skulle han undra om det är nåt allvarligt fel i huvudet på mig. ”Pennvässare-minnen”. Vem har det? Mitt huvud är en pennvässare. Ett huvud med skraltigt läte som bara maler och maler.


- "Mer te vännen?" Frågar jag.

Jag tar upp min kastrull för att koka nytt te-vatten. Obekväm och främmande för min egen kastrull. - Säkert kastrullen jag fick av mamma. Den hon aldrig lyckades skruva ihop handtaget på. Eller så var det den jag tog med i från nåt av olika kollektivboenden, där ingen av oss kom ihåg vems grejer som var vems.


Mina tavlor har också en historia. Rispapper akvarellerna jag aldrig brytt mig om ligger i rullar på skrivbordet. Minns jag hittade dem i en fyndhörna i ett centrum samma sommar jag var sur på min Sydamerikanska vän jag delade lägenhet med. Jag var sur för han retades och oavsett vad det handlade om ville provocera med saker som"Va? Gillar du inte Pata Negra? Racist!" Var och varannan dag minns jag honom komma hem och hur han satte sig utmattad av kärleksångest i korridoren, av nån ny tjej han hade pågång, medan jag försökte komma på nån vettigt att säga. "Varför frågar du mig?" "Jag vet ingenting om sånt där" brukade jag säga. Alla de här minnena skulle öppnas upp igen om jag skulle våga öppna de rispapper inramade akvarellrullarna. Jag låter dem vara stängda.

Min Joan Miró- tavla är likadan. Den har en brokig historia. Den ligger lutat mot skrivbordet i väntan på att bli upphängd.

Värdet på tavlan spelade ingen roll när jag införskaffade den. Det som fascinerade mig var att det var just en Miró, och för det kändes som jag riskerade mitt liv för att få tag på den. En evigheters väntan på en lastbilsterminal i glödhet eftermiddags sol, kämpade för att få tag i personen som lovat köra mig till Göteborg. Personen kom aldrig, utan jag fick åka med en som "hoppade" in på hans skift. Mannen som öppnade den tunga lastbilsdörren sa ingenting. Jag jag fattade att den öppna dörren betydde jag skulle hoppa in. Jag tvekade inte. Mannen, en riktig galning som knappt höll sig på vägen, och berättade historier om oärliga invandrare och och gud och alla jävliar, vad den mannen kunde prata skit om folk som tog hans jobb. Jag överlevde. En till trofé till besegrad efter det äventyret.

- Gott Te!...
Min vän tittar runt i lägenheten. Hon är en konstälskare i ryggmärgen.

Mirón ligger lutat mot väggen, och jag tänker för mig själv. - "fråga nånting om min Joan Miró", "Fråga nånting om Min Joan Miró!".... Eller Nej.. gör inte det. Jag kommer inte sluta prata om min tråkiga resa till Göteborg. Jag drar den historien varje gång nån tittar på den. Då kommer vi inte härifrån. Jag är så löjlig.

Hon säger inget om den. Vi har fullt upp att prata framtidsplaner och andra minnen ändå. Mirón får stå obemärkt. Det enda konstverket jag är stolt över i mitt hem.

Min favorit-kaffeservis var också ett loppisfynd en sommar jag minns så väl. Trots att det var en sommar jag som vanligt bara irrade runt, så vet jag med säkerhet att jag hittar tillbaka dit till loppisen. På nåt labyrint-aktigt sätt finns alltid den röda tråden någonstans kvar. Merparten av mitt liv ligger i flyttkartonger. Även den labyrint-aktiga kaffeservisens egna berättelse ligger där någonstans bland flyttlådorna. I dem finns ännu mera loppisfynd och saker folk packat på mig. Fullt med saker folk glömt hos mig. Fullt med saker jag vill glömma. Fullt med saker jag ångrar att jag köpte. Där finns ett arkiv av konstiga saker. Allt med en dum historia. Och flyttkartongerna och sakerna där i, är i sin tur alltid historien om någonting annat. Inte mitt. Men bara lite. Någon annan har hafte en historia med dem. Och alla saker jag inte påverkat, minns jag så mycket av hur det glömdes i min hand. Allt, - utom min blå, fula och älskvärda favoritkopp.

Jag undrar vem som glömde den. Vem om inte jag.

Jag ställer ner min kopp. Den här blå muggen, koppen.... saken?! jag vet inte vad det kallas. Den här blå muggen är jag inte främmande med. Jag vet att den är jag. Så mycket jag.

Jag om min vän tittar ut genom fönstret.
Det är fortfarande solig.

- "Vi går väl ut?" frågar jag.


Vi lämnar min lägenheten och min kopp får stanna kvar...