På den gistna kåkens farstutrappa sitter jag och ser ut över mörka ängar
Det är mot skogsbrynet som mina tankar går just ikväll
Mot horisontens ljusblå kvällshimmel avtecknar sig en taggig mörkare linje
Där de täta skogarna glesnar gömmer ett upplyst ställe, en mental lanterna
Våra fötter hade troget trampat den långa stigen dit åtskilliga gånger
Men – skynda – det gyllene minnesalbumet ligger inte för alltid vidöppet
I gläntan, där skogen glesnar ligger vårt gemensamma skimrande ställe
Våra fötter, tidigare sida vid sida förankrade på det näst nedersta trappsteget
Dina stora högskaftade favoritstövlar hade jag så småningom ställt undan.
När du inte längre behövde dem var de fortfarande minst tre nummer för stora.
Mina fötter minns ännu nästan varje sten, varje rot på vägen till gläntan vid skogstjärnen.
Du skulle fotografera mig när jag stod liten och iförd för stor regnrock i ekan vid tjärnen
Min fader höjde kameran för att rama in vår gemensamma stolthet, förtöjd vid bryggan
Hans tid var redan ute redan innan linsen hade sökt sitt mål och kameran föll ur hans hand
I hans varma famn hade jag alltid haft min tillflykt, för länge sedan när vi gick tillsammans
I minnet rusar jag fram, mitt ansikte begraver sig mot hans dunkande bröst
Saknar dig här, på vår gistna farstutrapp
Hemma är inte bara en fysisk plats eller en liten symbol på kartbladet
Det är ett ord som betecknar tidlös gemenskap, en tillflykt rakt in i orkanens öga
Nästa text
Föregående