Tävling

När törnrosorna slutligen slukade sovrumsfönstret
som ett Jules Verne-tolvarmat havsodjur
och husvärmande stereons sång gick på repeat
växte det en hemdlängtan inom dig.

Jag såg mönstret redan då:
oss - en övergång, en passage.

Möblerna fick förstås egna ben att stå på
strävande mot skiljda håll, olika krav,

några fick prislappar och egna namn,
andra fick dras av i en påhittad kompensationskliché
(som en kärleksdeklaration)
för något man förut sagt och gjort;
bänkar, tavlor, lampor döpta i det vatten som smakar bitterhet och tvist.

Visst, du blev en lort tillsist som hade fel
och jag åkte på begrundande skogspromenaden för att slippa vara din.
Den gardin som fladdrat ljus och liv rätt in i rummets mitt
blev stryptaget från vilket man resonerade sig runt i cirklar.

Sen hände det

att ett blev två igen,
inlåsta på varsitt håll,

hemlagad mat ett minne
gapande från tomma grytor.

Lägenheten plötsligt full av ytor
men ingenstans att vara vi.

Ångret åkte till en hobbyadvokat;
uppdiktade en historia som lät nästan sann
fast du fortfarande kände kärlek till vårt hem,

blev till ett erinransmail med bara lögner i
och vann lite myndighetsmassage åt dig.

Många broar brann den dagen.