Tävling

Hon såg förnöjsamt på den lille som låg i hennes famn. Såg hans blåa ögon som tittade nyfiket på henne, han log, åtminstone såg det ut så. Det högg till i hennes hjärta, ögonen blev blanka av återhållsamma tårar. Var det så här det kändes, att hålla ett nytt liv i sin famn? Hade hon nånsin känt så här när hon själv blev ung mamma? Minnen trängde fram, bilder av hur det varit en gång i tiden. 

17 år och med barn, chocken när hon fick beskedet. Panikslagen, ur stånd att tänka klart. Pojkvännen inte så överraskad, tog beskedet med ro. De flyttade ihop, skapade ett hem med det nödvändigaste. Hade bara en tältsäng att sova i, "tre" i samma säng. Sedan fick de råd att köpa en säng till. Många gånger hade de inte råd med mat, köpte mat på "krita" i en kvartersbutik. Så fick hon pojken, han var välskapt och frisk. Ändå en ständig känsla att inte räcka till, var trött av nattvak. Hushållssysslorna som skulle skötas. Allt sköttes mekaniskt, det fanns ingen tid till de där små stunderna till närhet och värme. Nej, hon brast nog där i moderskapet. 

Inom två år gravid på nytt, ny hemort. Liten flicka såg dagens ljus. Dagarna fyllda med sysslor. Det måste bara gå. Hon var inte lycklig, men kämpade på. Det var så hon levt sedan hon själv var barn. Hon höll gråten inom sig, ett skal för att skydda sig från att gå under. 

Några år senare ny flytt till annan ort. Livet fortsätter, några år senare gravid igen. Det var hon som ville ha barn, han samtyckte. Det blev en pojke. Dessvärre led han av allergier och hade eksem på nästan hela kroppen, fick smörjas med salvor mot detta. Men det blev bättre med tiden.

Så småningom blev det husköp. Barnen växte upp och utbildade sig, allt har gått bra för dem. Och här sitter hon med sitt sjätte barnbarn och kan inte känna annat än lycka, i sitt egna hem. Och här ska hon förbli till ålderns höst.