Sol och ljummen vind
i skuggan njuter en hind
hennes näsborrar söker dofter efter fara
men känner även vällukter så underbara
i skogbrynet vajar sakta tusende mjölkörter, så färggranna
tillsammans med långgräs, som döljer en rostig gammal kanna
som nog legat där i hundra år
ute bland fur och gran är skogsägaren ute och går
tittar på kommande gallring, tänker när han satte plantor i denna jord
som liten med sin far, och han minns hur lyckan var gjord
efter avslutat arbetspass så klingade det av småmynt i fickan
lön för mödan, som skulle sparas, för om några år så dök hon upp, den rätta flickan
de, som tillsammans jobbade hårt, med jord och skogbruket
och byggde till ladugården med stenar och det självblandade murbruket
med barnen springande omkring sig, i lärdom och lek
inne i stugan vankades en stek
i den gamla vedspisens ugn
låg den där och doftade, modern var lugn
hon höll reda på tiden när middagen skulle vara färdig
hon var en hustru som var bonden värdig
men det var ömsesidig kärlek, respekt, i torrt och vått
precis som de lovat varandra i kapellet, där de fått
välsignelse av prästen sedan de båda sagt ja till varandra
de minns båda, och kärlekens fanns där ännu, och på den vägen har de fortsatt att vandra
de och barnen har haft det fin och fått vara friska
de gillar att sitta alla tillsammans på bryggan och fiska
och njuta av livet, och ibland åker de ut med den gamla Forden
nu sänker sig solen ner över den gamla, men välskötta gården
© Ted Örnberg
Nästa text
Föregående