”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage.”
En vision, en väg som är den rakaste som någon sett.
Vem kan gå den? Förutom dom som redan givit upp hoppet, som har stängslat in sin tro för tidigt och som inte låter sig överraskas av något.
I naturens ordning där alla är beroende av varandra – sammanlänkade – i födoämnestrappan
Rådjuren som kommer i skymningen likt skuggor från det förflutna för att sluka de vilda vresrosorna så vackra, härdiga och marktäckande även på magra jordar.
De skygga skogsdjuren med öron pejlande, vädrande nosar har alltid låtit sig överraskas av naturens generositet.
En ödslighetens egen livskraft hos dem som en gång levde i folkhemmets nu övergivna boningar.
Minnena av fattigdom i den tidigare delen av 1900-talets paradismurar.
Varje samhällsepok är i sin kärna utopiskt
Tålmodigt kurar gårdskatten ihop sig på det solvarma bläcket under det gardinprydda fönstret
Fönsterfodret som i många generationer har inramat en vinkande och leende gestalt för att vandraren kunde vända sig om längre fram på den villande stigen övertygad om att det alltid finns något bekant, något förlåtande, något tröstande att vända tillbaka till.
Att studera mänsklighetens historia är att återskapa rum efter rum.
Inte för att kunna återvända till de gamla hemmen, vrida klockan tillbaka.
Kanske för att skaffa sig kunskaper, det som finns kvar i sinnet när du glömt allt du lärt dig.
Kunskapens hus har låga trösklar och har alltid en dörr på glänt.
Nästa text
Föregående