Tävling

Bonden framställdes i början av 80-talet som en oönskad parasit i samhällskroppen. Jordbrukspolitiska beslut hade fastslagit att en lantbrukare måste betrakta sig som en storföretagare eller lägga av.
Höja avkastningen med mer konstgödsel och bekämpningsmedel samt att mekanisera kraftfullt blev lösningen för de flesta. Skördarna blev också enastående stora under detta årtionde. Bonden började bygga upp ”berg” av både säd, smör, ägg och kött. Överskottet fick slumpas bort på världsmarknaden vilket dränerade stadskassan och slog ut både inhemska men även andra länders jordbruk.
Statliga utredningar vid denna tiden slog fast att Sverige plötsligt hade 400 000 hektar överflödig odlingsbar mark i början av 90-talet. Åkermark skulle troligtvis behövas planteras igen.
Vilka björkhagar, slåtterängar och mossåkrar skulle invaderas av kvävande och försurande urskillningslösa granplanteringar? Skulle något bli kvar av vårt agrala kulturarv, de ålderdomliga kulturlandskapen med ovärderlig artrikedom? Sådana landskap som är själva sinnebilden för hur vi uppfattar vårt hem på jorden, vår blågula dröm om ett ”öppet landskap” med betande kossor och får i en mångomsjungen ”änglamark”.
Snart började Östersjön kippa efter luft. Övergödningen (mätningar avslöjar att endast ca 25% av konstgödningen binds i grödan resten åker vidare ner i grundvattnet) ledde till algblomning och våra närliggande hav blev till en geggig sommarsörja av kväveöverskottet som gjorde havet syrefattigt vilket givetvis även drabbar fiskbeståndet.
Urskillningslösa giftbesprutningar spädde på problematiken för bönder i synnerhet på slättområdena. Massor av gårdar såldes av varje dag med ytterligare svårigheter att hålla landskapet öppet utan betande djur samt med minskad matproduktion som följd trots att behovet var stort i flera länder med svältande befolkning.
En kader av tjänstemän skickades ut från sina kontor för att spåra upp så kallade 5:3 områden. Dessa markområden kunde vara både en åker eller någon typ av skogsmark där det växte sämre än önskat. Dessa måste givetvis ersättas med en bättre gröda. Det vill säga planteras, alternativt kalhuggas och sedan återplanteras med barrskog. Om man slutar att bearbeta jorden i traditionellt åkerbruk förslyas den i första hand av björkar och björksly. Om man enbart planterar gran på gammal näringsrik åkermark finns det risk att granen ”växer ihjäl sig”. Där stammarna brister och kådan därmed rinner ut blir träden nästan värdelösa för industrin.
Samhällsutvecklingen hade nått dithän att hävdvunnen erfarenhet var chanslös mot den nya ekonomiska logiken som inte krävde något ”bondförnuft”, bara en kalkylator helst programmerad med de ”rätta” politiska logaritmerna.
Som en följd av denna igenplanteringshysteri kommer de unga att tvingas fly först, vilket troligen kommer att lämna gubbar och kärringar ensamma kvar i denna nya typ av landskap där barrskogen står och stampar in på husknuten. För första gången någonsin riskerar kunskap om hur man på ett traditionellt och resurssnålt sätt brukar jorden samt hur man sköter om djur så allt kan samverka till ”öppna landskap” att gå i graven.
Panoramabilden som finns på våra näthinnor från vårt Svenska naturromantiska landskap med öppna fält, röda stugor med vitmålade knutar, betande djur och gärdsgårdar som rutar in åkermarken i vårt agrala hem på jorden kanske så småningom endast återfinns i fotoalbumen.