Tävling

det är den årstid nu då trädtoppar bleknar torkar och slutar bry sig
förvandlar sig själva till en skogsbrand
tills de står där nakna och pekar med sina knotiga fingrar upp mot himlen som om de längtar hem

jag vaknade med en utsikt över en park
rödgråten utan att jag förstod varför
en mal hade tuggat i sig halva lakanet och jag påmindes om saknaden
om bristen på det jag aldrig fick
här fanns golv men inga väggar
värme men ingen vind och det har format min balans

den här parken föddes i november parade sig med alla rörelser
in och ut i alla rum balkonger cykelrum
den är alltid en fortsättning på en sömn en bror jag inte kunde undvika
det brann i taggbuskarna tills röken kvävde vår lärarinna
jag minns det inte men jag blev övertygad om att det var sant
och i den svarta marken grävde vi hål i hopp om att komma ut på autobahn

bakom affischerna i vårt rum spelades musik sakralt som en väntan
som en hand på min febriga panna men jag förstod senare att det var mammas andetag
rummet bredvid sov aldrig tystnade aldrig förrän britsen flyttades ut

jag drömmer ännu om hissen hur den stannar mellan plan två och tre
försöker väcka mig ur min godhet
min tro om att allt kommer att ordna sig
ondskan var inte från vår del av stan och skymningen har jag aldrig mött
jag kommer alltid tillbaka vaknar upp men jag vet fortfarande inte hur
rödgråten

här bodde de fria de befriade som inte längre kunde uppfatta kärlek
nätter i pannrummet
jag hörde dem deras sång men förstod aldrig att de ropade efter mig
hon hette Monica hon som aldrig hittade hem igen ambulansen var alltid osynlig i dessa kvarter
inget är komplett ordet är en teori

vi pusslade med cirklar byggde sandslott av sten som vi krossade med våra händer
jag kan fortfarande minnas saknaden från det jag aldrig fick
ingen sorg enbart hunger

kyrktornen fångades på bild talade till hela staden manade till lugn och jag var fullkomligt lugn
viskade tillbaka;
gud jag kommer till dig
så fort du bevisar att du inte bara är en bild

vi cyklade längs grusvägen mot havet
vi kom aldrig fram punktering längs de torra tallarnas allé
och törsten tog oss tillbaka in i rummet där vi misstänkte att vi hade fötts
öppna munnar som fågelungars och vi gapade tills vi fick kramp somnade
mamma kom hem framåt kvällen
vi är du och jag och alla andra

alla dessa grannar som jag aldrig lärde känna deras historier är uppdiktade
skapade ur distansen till människan den jag inte vet något om
en dikt jag kommer att kalla Den stora saknaden
jag vet inget om den mer än att den har en början ett rum några andetag och ett slut
det räcker så

jag var aldrig delaktig då hunden ströps nere vid kajen kroppen flöt i land tvärs över sundet
det sades att hon drunknat men det var inte sant
jag började tidigt att tvivla på sanningen lärde känna mitt hjärta

kärleken är ett frihetsberövande en lägenhet utan väggar en förutbestämd geografi
det språk vi talar är en förlängning av den arm som bar oss
språket säger; rapsfältet är egentligen en vilande sol
jag säger; det är inte sant
språket säger; jag talar inte om sanningen jag talar ur mitt hjärta

bruna filtar gröna koppar i den koja som ständigt återuppstod mellan möbler i furu
mellan kalaspuffar ock kardemummaskorpor det är så jag vill minnas dig
sovande under ett skrivbord

i natt lämnade vi stan
vi försöker mot havet kattögon strilar
jag har aldrig önskat något bara saknat det jag aldrig fick
jag minns mina tavlor över sängen skrivbordslampan och utsikten över parken
allt rör sig över tid byter skepnad försvinner återfinns förutsätter ett nu
saknad
är bristerna i nuet
tavlorna över sängen
skrivbordslampan
utsikten över parken