Tävling

I min ensamhet går jag en runda i mitt gamla hus.

Jag börjar på vinden där många år av mitt liv fanns samlade.

Nu är det mesta slängt och resten nerpackat.

Där lekte barnbarnen spöken och klädde ut sig,

och när de rasat av sig sov de i rummet intill

tillsammans med likaså uttröttade föräldrar.

Jag går sakta ner för trappan där ett av barnbarnen

en gång fastnade med huvudet mellan trappstegen.

Jag skrattar till och längtar efter svunna tider.

Min tid är nästan förbi nu, men jag fortsätter min ensamma

vandring genom mitt öde hus. I matrummet minns jag stora

bjudningar, födelsedagskalas och bröllopsdagar med tal på vers.

Vardagsrummet finner jag tomt utan barnbarnens stoj

och sandsmutsiga fötter efter en dag på stranden.

Vävstugan känns vemodig att lämna,

men nu har jag snart vävt färdigt på livets väv,

så den har jag inte längre någon nytta av.

Och köket med dess vackra men ack så obekväma gamla kökssoffa,

undrar hur många måltider jag lagat där. Nu blir det inga fler.

Mitt sovrum sörjer jag inte lika mycket.

Där har jag tillbringat månader sängliggande

efter skador på ryggraden. Min mans gamla rum,

nej det vill jag inte se. Då börjar tårarna rinna igen.

I väntan på flyttbilen går jag till hallen, får syn på ytterdörren

och tänker på när ambulansen hämtade min man för sista gången.

Och trädgården, hans skötebarn, kan jag inte ta med mig

dit jag flyttar. Det gör ont, men den lämnar jag därhän.

Nu ska flyttlasset snart gå.

Till dödens väntrum.

Klockan tickar.