Tävling

Du är inuti porslinsdockan. I dess svagt välvda buk. Befinner dig, uppfinner dig där. På det viset: en verkstad, en prövogrund.

Ditt bröst häver sig. Dockans förblir förstås stilla. I så måtto: ett kamouflage, ett pansar.

Luften byts ut i en evig tömning, via ett hål under dockans vänstra fot. Det är den enda öppningen. Den är gjord för att inte synas. Om dockan välter eller av något skäl läggs över ända upphör den förstås att vara dold. Samtidigt; den som lägger sin hand på godset inser att en sådan öppning måste finnas, och att den vänstra foten och den högra är de enda alternativen för dess placering. Som träd fäller sin skugga är vi bundna.

~

Dockan, vitrinskåpets glasdörr, husets väggar, dörrar, fönster, golv och tak. En gärdesgård och ligusterhäck. Därnäst: avstånden. Lod och omlopp.

~

Fläckborttagningsbensinkannor, urrensade perioder ur garderober och livet och avgnagda telefonledningar har formats till en sittgrupp där ute i trädgården. Mjuka dynor med mönster av maskrosblom som ingen har orkat ta in innan svartmöglet tog dem. Man skulle dra sig nu för att sitta på dem, kanske bara längst ut på kanten, borsta av kläderna sedan när man ska till att gå. När kopparna är målade med bara de bruna sumpdragen ned mot ringen på botten. Ringen som är symbol för ett förbund, och det här får vi göra om, vi hörs snart igen och hälsa barnen. Men sockerskålen av otänkbar jakaranda är påfylld, och gärdsmygen som vill vila där jagas bort med kvasten varje morgon. Ifall? Ifall.

~

Jag tror du har en uppfattning om geometrier inuti dockan. Du skulle kunna höra väggklockans tickande, lyssna efter ekon och återkast. Räkna dem och jämföra med din andning. Jag tror du kan mäta både tid och avstånd. Tanken på att fråga dig rakt ut leker i mitt sinne ett ögonblick. Jag ser ut på bakgården. Gungställningen är omkullvräkt intill den rykande kratern, rött, orange och en brun som sintrats till svart.

Hon ropar från hallen att hon är klar. Jag vet att hon inte egentligen är det, men jag ställer ner dockan och stänger glasdörren, för jag har lärt mig reglerna i spelet. Förlåt mig, viskar jag först, av någon anledning mot dockans blanka öra.

~

Ljudet av ett stiltje som upphör, som blir upprört, men som inte hörs.