Tävling

Jag stångar mina lungor blodiga mot acceptansen
och hålls tillbaka som en uppstötning vid kvällssupén.
Jag söker blomma ut till den jag är, men acceptansen
får mig blott att förgöra detta frö som satts i sten.

Det stöts i domsbasunen, men värre; acceptansen
den gör mig till den där som jag aldrig bad få bli.
För ingenting förändras när man diar acceptansen,
med modersmjölk förgiftad av försoningsshysteri.

Etter, galla, glåpord smälts till slask, av acceptansen,
och rinner av var gås jag inte nänts säga ifrån.
Protester och revolter görs till hån av acceptansen,
Men självkritik och vanvett blir till skarpa inre dån:

”Förhäv dig ej, förkväv dig helst, då finner du balansen!
Låt tankar bli till aska och förändringslust till sot!
Du måste töa bort och bli ett med acceptansen!
Du får och kan ej ändra dig, mot dig finns ingen bot!”

Jag rider acceptansens mara, tjudrad vid dess byglar
men gör ett fåfängt motangrepp, försöker slå mig fri.
Fast här gäller raka led och svar på tilltal, strama tyglar;
så här väljer acceptansen när och hur man gör sorti.

Ty ränkerna jag smitt de tappar fullständigt substansen,
och det som sipprar ut från min hermetiskt slutna hals
blir snabbt till argument som befrämjar acceptansen.
Med stum gallimatias förändras inget alls.

Så låter jag min stolthet och min frihetslängtan sväljas,
så jag för evigt i en fridfull grå tristess få dväljas.
En vindflöjel, en väderkvarn jag gjorts av acceptansen,
ty nu har jag försonat mig med detta icke-liv
och insett att min levnad enbart är ett tidsfördriv,
där torra tårar lyser svart i dyn, i acceptansen.