med tunga och långsamma steg närmar jag mig det stora vita skåpet.
När jag tar tag i det aningen böjda handtaget tänker jag på alla bakterier som finns där. Ingrodd smuts som blandas med diverse orenheter från mina händer. Dörren glider upp och en stark lampa tänds och bländar mig i det mörka köket. Det första jag möts av är två flaskor öl. De rödbruna kropparna påminner om snedvridna människor och jag känner ett visst obehag när den tanken slår mig. Sillen ligger bredvid. Jag gillar inte tanken på att de små liven i burken en gång var fria i det stora blå, men nu är de fångade i en liten blå burk. Jag börjar känna en viss avsmak för mat, men fortsätter leta efter något ätbart.

Vandrar ner en hylla.

Där ser jag ägg. Äggens vita skal påminner mig om barndomen då man fortfarande var ren från allt vad skuld och ångest heter. Ägg är början till livet, vilket djur man än är. Och jag äter denna mirakulösa skapelse med god aptit. Mera avsmak. Gårdagens rester ligger i en stor kastrull. Det ser äckligt ut. Det påminner mer om vomerad än lagad mat. Kommer någon ens att äta upp det? Människans bortskämdhet äcklar mig men jag finner min hunger allt för stor för att kunna avstå.

Jag stannar upp för att beundra paprikan, potatisen och de andra grönsakerna. Jag tänker en stilla tanke om hur fantastisk jorden är som ständigt tänker ut nya former. Bland grönsaker finns inga normer. Men mättar det mig? Nej. Ännu en gång känner jag mig girig. Jag letar vidare i det fenomenala skåpet efter fler ätbara ting men finner till min stora förvåning och besvikelse att jag blir mer och mer äcklad av all mat som gömmer sig i skuggorna av varandra. Jag stänger kylen. Arg och förvirrad. Över vad kan man fråga sig? Över världen är svaret.