1.
Han vandrar på sin stig, den som går bland bergen fram,
så saktelig, så saktelig, han är en gammal man.
Han känner väl den väg, där han gått så mången gång
vid klipporna, vid ängarna, vid havets ste-eni-iga strand.
Ett landskap som han älskar – han sätter sig en stund,
betraktar ejderflockar, som spelar i ett sund.
Så reser han sig åter och traskar vidare,
han tänker på det liv han levt, på hustrun Annika.

2.
Det var en gång på våren – det var så här i mars,
han rodde fram på fjord så grann, han skulle ut till Ön.
Han hade där stämt träff med en kvinna, som han mött.
”Ta bilen ut till Lyröhamn – där enleve-erar jag dig!”
Nu ler han åt sitt minne – det blev en lycklig dag.
Han hade tagit med sig av ost och bröd och vin.
De drack varandra till och de möttes i en kyss.
”Så började det nya liv som återfödde oss”.

3.
På väg tillbaks i ekan han kände sig så stark.
”Nu har jag kommit fram, nu har jag funnit mig ett liv.
Den kvinna som jag fått, hon bär sanning i sin famn
Och äntligen, och äntligen är jag en ri-iktig man”.
Det forsade om bogen till årtagens rytmik,
när ekan, som han rodde, gled in i hemmets vik.
Han värmdes utav solen och hörde drillarna
från strandskatan som vårligt stod så långbent i hans land.

4.
Med blicken ut mot fjorden, han stannar till på nytt
Han hade tyckt sig höra tal - men det var bara vind,
som viskade i ljungen och över ängarna
likt hustruns röst så mild och skön – han mindes de-en så väl.
Han hade blivit ensam och sökte minnets tröst
och närvaron av hustrun fanns ständigt i hans bröst.
Han förde därför samtal med henne varje dag.
”Kom ut en stund, vi sätter oss, jag bjuder något gott”.

5.
På däcket framför huset, i solen satt han nu
”i solväggen, i solväggen, det minns väl också du!”
”tillsammans med vår utsikt och med ett gott glas vin”.
”Men var är du, jag ser dig ej i stolen hä-ärbredvid!”
”Är allting bara dimmor och minnen för mig nu?”
”du fanns ju här så tydligt, jag hörde visst din röst?”
Så reser han sig åter, han ler och tar sin stig.
”Jag älskar ändå livet här och mitt vackra Bo-ohu-uslän!”