Jag gick på konstmuseum med en väninna. För att vi inte skulle färgas för mycket av varandras olika smak inför de olika verken som förevisades där så kom vi överens om att jag skulle börja från slutet och hon å sin sida skulle börja från början och så skulle vi mötas någonstans mitt i.

När jag gått mig väg i sakta mak och kommit att beundra såväl tavlor som statyetter och så kallade installationer (fläktarna i taket samt de olika rummens armaturer oräknade) kom jag fram till en grupp som stod samlade kring en statyett vilken föreställde, som jag kunde se det för mig, en ängel i vitt som bar på en mörkhyad pojke med grön tröja, svarta jeans och gympaskor i en mängd olika kulörer.

De omkringstående var inte helt tysta i sin möjliga beundran och möjliga begrundan över verket. Jag verkade komma mitt i ett lågmält samtal mellan tvenne besökare. Sålunda åhörde jag en del av detta samtal och väljer att här söka återge det ur en smula minnet.

- Jo, men jag säger ju att man ser att det är en ängel som bär på ett barn och det gör ju att ängeln har existensberättigande för att vara där.
- Jo, jag har hört dig säga det. Men jag vill nog stå fast vid min övertygelse att hade pojken alls inte hängt där i luften halvannan meter över marken så hade ängeln inte alls haft där att göra.

Jag brydde mig inte om att höra en möjlig rest av samtalet för jag skymtade min vän några meter bort och föredrog att sälla mig till henne. Hon framhöll att hon blivit något på en och samma gång både törstig och trött varpå vi drogo oss mot utgången bara för att sedan spatsera in på den kafeteria som låg inrymd i samma lokaler.