Jag viker papper idag.
”Pedant!” skriker någon…

Men jag vill säga noggranna händer, varsam medvetenhet om dig.
För ditt leende hjärtas skull. Du berättar om din längtan när du lever och inte tror någon ser… men jag ser dig när du vidrör mitt hjärtas ängder, strövar fritt ohindrad. Och jag undrar. Finns här grindar i mina marker, kvarglömda på udda platser, där ännu ingen satt sin lilla fot, dansat stegen vida runt i ring och lutat sig mot? Måhända det är så och att någon gärna söker dem för att öppnas och stänga igen.

Jag viker papper idag.
”Stressa!” skriker någon…

Jag vill säga lugn för allt i världen, lugna dig lite människa det är inte brått att leva om du märker stillheten vid namn och fläktar dina andetag djupare i bäckenbottens porlande solstrimma, här slumrar fiskar i lekgömslen vid tunga stenars trygga skuggrika vilsamhet inför rusande pulserande fors. Ser du inte hur ditt Namn längtar vila intill allt som flämtar liv och närhet för droppens ljusbrytning i dess tonande fria fall.

Jag viker papper idag.
”Tejpen är slut!” skriker någon…

Jag väntar tills trädet vuxit klart och jag handsågat klart dess innersta cirklar, skulpterat en flisa, doppas i svavelsjö, andningstorkad i sena nätter, jag stryker dig mot utplånandet en vacker skymningsdag när solen går ner för jag behöver tända mig ett ljus som lyser när det synes mörkna i livet och där vilar min lackstång i min hand, smälter former som brinner så lustigt nära allt det svarta men ändå mörkt rött bevarar jag innerligheten och mina stämplar faller så glödgande tunga, gjutna mot din förväntan att jag bara ler när du sedan brister ut i jubelrop.