– Gör som jag säger jävla fitta!

Jag och barnen var vana, men grannarna, hörde de inte?

Jag var stolt. Jag var rädd – men stolt – sa ifrån.

– När du sa, sa han, att du minsann är vuxen och har förmågan att bedöma själv och fatta egna beslut. Det var det värsta någon sagt till mig.
Fjorton år tog det honom att fatta att jag inte tänkte lyda hans minsta vink. Fjorton år tog det mig att inse – och gå. Ännu idag, på dagen fjorton år senare, saknar han förmåga att inse att han själv var orsaken till att jag gick.

För honom är jag fortfarande "jävla hora" och "jävla fitta" personifierad. Det har han noga inpräntat i sina, i våra, döttrar.

Han är en sorglig, övergiven och blek kopia av en man. Kärlek dör av rädsla.