När sommaren var så där het och flickorna så där ruskigt söta, glassen så där oförskämt billig och gräset växte grönt och hösnuvan låg och lurade i luften, ditlockad av nyklippta gräsmattor…

och ett par av gossarna vill visa sina blanka bringor för eventuella åskådare och sliter morskt av sig sina t-shirts och kastar dem åt vänster… in mot fotbollsplanen. Någon springer barfota.

Sedan gör de sig redo för det där loppet som är så vindsnabbt och samtidigt så tungt, 800 m fristil. Tänjer lite här och sträcker sig lite där, knuffar och stojar medan publiken… ja den finns faktiskt där runtomkring som i ett töcken… hejar och skrålar och stimmar etter värre och lockar ungtupparna mot nya stordåd.

Mina tankar innan startskottet sysslade mest med taktikbiten... skall jag dra i täten och göra mitt eget lopp eller skall jag ligga i klungan och bli puttad på och kanske riskera att snubbla eller trampa snett och kana in på fel planhalva och strykas ur loppet…

*Pangtjofräs!*

Och effekten dröjer inte en halvsekund ens… kropparna rör sig ovant som vant, löpet mot målet och segervittringen i näsborrarna gör sig påmind, det är nu det gäller… vinna eller försvinna.

I samlad tropp närmar vi oss första kurvan och hundrameters tempot börjar lägga sig något… här snubblar killen på min högra sida… det är trångt i klungan, han skrubbar knäna och avslutar inte loppet… i utgången ur kurvan bestämmer jag mig, det får bära eller brista… jag rycker.

Långsidan bjuder på skön varm sommarluft som viner runt öronen och jag skrattar för livet och andetagen pulserar genom lungorna, benen arbetar rytmiskt, taktfast och jag sneglar över vänster axel i ingången mot kurvan… jag har ett försprång på 20 meter.

Stegen vill mer men jag håller igen… det är ju ett helt varv kvar… nu ser jag publiken… försöker hålla stilen på målrakan… det är någon speciell i publiken… men hon vet inte att jag finns… tänjer lite extra på steglängden… kastar ett getöga bakåt… 40 meter… kurvan närmar sig…

det var här vi startade tänker jag… för ett varv sedan… jag slipper knuffas, gör mitt eget lopp… hjärtat dunkar i bröstet… tittar bakåt… de närmar sig… 3-4 killar har slitit sig från klungan och knappat in… men jag har inte saktat in på farten… springer i ett jämnt tempo… håller dem på avstånd.

Bortre rakan breder ut sig i utgången av kurvan, den känns väldigt lång… känner ett hugg i sidan när jag närmar mig kurvan… sneglar… jo de har knappat in… nu gäller det att orka ändå fram och spurta på slutet… jag inser att det måste bli en långspurt eftersom de som lämnat klungan närmar sig mer och mer…

nu gäller det... jag spänner musklerna och sträcker ut… är det så här det känns? som i en dröm… lungorna flämtar… pulsen dunkar i öronen… publiken vrålar… konkurrenterna är jämsides… bara upploppet kvar nu… och… benen känns som sirap… jag kommer inte en meter.

Med 50 meter kvar så blir jag sist. Och ingen lägger märke till den som kommer sist. Killen utan pjuck har kutat fortare än alla andra, han jublar och lyfter armarna i skyn och en liten grupp tossiga töser omringar honom… det är säkert ingen ovan erfarenhet, killen är ju störst i plugget.

Då reflekterar jag mer över ensamheten som följer på utövande av publika sporter, på feldisponeringen av loppet… på hon som var speciell just då… på allt som kunde vart annorlunda om jag inte hade bestämt mig för att dra upp tempot… när alla andra väntade på någon som skulle dra i täten…

I dag vet jag att jag vann. Jag gjorde mitt lopp enligt min personlighet. Jag kompromissade inte i min övertygelse, knuffades inte i kurvtagningar, löpte inte bakom någon ”hare” för att spara vind… Redan då kunde jag lyssna till andras önskemål och ägde viljan att skapa en gemensamhet inför en utmaning… ta till vara på lagkänslan… glädjen… att sporra varandra vidare…

… jag tänjde mina gränser enligt naturens lagar och jag vann… ett minne för livet.