...räkningar, är det ungefär det antal där jag börjar drömma mig bort och inte vilja se mera än just så. Man behöver stundom göra upp räkningen med sina ex, med sina drömmar. Med sina många behov.

Den muntliga vägen eller att sända budskap med blickar, gester, markera, det är mitt språk, mitt svar på varje möjlig situation och hjälper det inte tar jag gärna till harvärjan, till benen. Jag har svårt att svara med näven även om jag skulle få ta emot en råsop eller ett krokben själv.

Jag tror mig veta vad våld skapar och vad ont det gör och jag kan helt enkelt inte förmå mig att orsaka den smärtan hos andra. Därför är också vapen farliga, de blir en förlängd arm som fråntar en ansvaret som skulle ha legat i ens fysiska hand annars.

Så fort det är ett föremål mellan ens egna kropp och en annans så försvinner en del av känslan av att ha ett ansvar, ett samvete för ens handlingar. Ungefär som att handla med kreditkort istället för riktiga pengar.

Man förlorar känslan för proportioner och befinner sig plötsligt i ett ingenmansland där förståelsen för vad handlingen innebär försvinner i ett rosa moln av drömmar och verklighetsflykt.