Då träden lämnade sitt växande och styckades, under våra arbetande händer, av kilar, sylar, yxor och knivar, gav form till våra bilder, vår önskan att skapa tingen. Vassa flisor som trängde in i underarmarna, kåda som tovade samman håret på kroppen, röda strimmor av utslag från trädets hantering, rispor i huden då fattningen, omtagningen om livet lossat sin bäring och lutat iväg till tyngdpunkt och tunga fall, där lemmar legat fastklämda längre än vad nöden bad, innan hjälp till resning hade ansamlats, för lyft och lättnad av vikten.

Det var så det var skrivet på pergament och snidade stavar, att tingen åldras, förtvinar, bortom beröring, och endast deras skönhet består i minnet, deras bruk synligt så länge verkaren berättar om skapandets värv.