Det regnar från en himmel av ett stoft
kommet från en stjärnas strålande.
Vi förnimmer ljus men kan inte se
stoftet, som strilar ner från Rymdens värld.

Och ändå vet vi faktiskt alla väl:
stoftet gav oss Jorden som hon är.
Både du och jag har Rymden till mor,
kära syster, kära min bror.

chorus:
Det var en novasmäll, som skänkte grundämnen.
Allting kom därav. I ödmjukhet känner jag släktskap
med fjärilar och med en val – med de största träd
och med allra minsta kryp.
Helt förunderligt är att höra deras viskningar
från ett himmelskt gnistrande.

chorus, repr.
Ja, kära människor som lever nu!
Skåda himmelen! Se stjärnefall! Ta varann i hand!
Vi måste spegla ödet där. Leva kärleken.
Aldrig överge vår tro
att Paradiset kan – vara själva livet på vår Jord.