Just nu känns allt bara hopplöst älskling. Jag deppar, och du gör absolut ingenting för att visa att du finns där för mig, såsom du alltid säger att du gör, men när det väl kommer till kritan har du inte tid, eller du är trött, eller så pratar du bara om annat. Det tär, och ingenting du gör blir lättare. Jag vill inte ens prata med dig, för det gör mig inte gladare.

Snart ska jag bo hos dig, i din lägenhet, och det är bara dig jag har där, förutom en enda vän. Jag ska umgås med din familj, jag ska leva i ditt liv. Men snälla ta ett steg in i mitt liv också, ett litet steg in i mina känslor, mitt hjärta och min själ.

Jag grubblar och jag grubblar, och jag önskar att du åtminstone ville ringa och höra hur jag har det, vilka tankar jag tänker och om du kan få torka mina tårar. Men telefonen är tyst, och lika bra är det, så länge du bara nonchalerar mig.