Jag och de andra på hemmet
förstår oss inte på
det här med den nya tekniken.

Den är inte till för oss
som behöver minst fem minuter
bara för att konstruera frågan om
varför allting måste gå så snabbt jämt.

Känslorna är snabba
men huvudet hänger inte med.
Men det är något konstigt
med ny teknik.

En kines räknar fortare
på en gammaldags kulram
än en svensk räknar
på miniräknaren i telefonen.
Och så var det redan
i sjuttiotalets början.

Det sägs att man måste känna
sin historia för att förstå sin samtid
sin framtid
sin egentid
sin fritid
sin måltid
sin håltid
sin skåltid
sin hålltid
sin dolltid.

Vi på hemmet har personal
som följer med oss
när vi skall spela bangolf.

För att vi skall slippa klippa till
så hårt med klubban
spelar vi med bordtennisboll
den slår vi med bordtennisracket.
Vi låter den dingla
mellan tummen och pekfingret.

Det är ju ändå så att de av oss
som inte sitter i rullstol
vi är så böjda av ålder
och ett helt liv av taskig hållning
att vi ledigt kan hålla racketen
strax över marken.

Vad skall vi med interaktiva telefoner till?
Vi behöver framför allt mera tid.
Det nya går så fort.
Bläddra hit och bläddra dit
snart bläddrar vi oss ned i diket.

Det finns allt möjligt
i de där nya manickerna.
Ja, inte en näshårsborttagare
ingen rakhyvel till skägget eller benen.

Frågan är väl om den ens
har en avstängningsknapp.
Den nya människan har ingen
hon är stand by dygnet runt.
Spel kan vi få helt utan ny teknik.