Att misshandel alltid är fel har du rätt i, det hörs på ordets främre del.
Men att psykisk misshandel, det vill säga sådant som springer ur matintaget och är av skapligt negativ art, också detta är misshandel talar få människor och texter om.
Den sortens misshandel kan i många fall vara 'värre' och sitta som en smula hårdare inne lång tid efter det att eländet uttalats.
Du har rätt i att misshandel är det, oavsett vem som än drabbas av det.
Att det finns människor som ser ner på den som drabbats är inte helt ovanligt.
Trots att det kan kännas såväl upprörande som nesligt och tillika fel, har dessa människor ändå 'rätt' att inta den inställningen till andra människor.
Vad har vi annars 'yttrandefriheten' till.
Även i de fall den åsamkar medmänniskan kränkning, måste man acceptera dess existens.
Hålla med behöver man däremot inte göra.
Att vara dum i huvudet är ännu inget brott och till dess måste även dumhuvuden ha rätt att uttrycka sina tankar och känslor.
Att uppvisa svaghet av det ena eller andra slaget är heller inte det något brott, även om många ser ned på företeelsen som sådan.

Ett problem i denna sak med misshandel är att människor har behov av att få uttrycka sina känslor.
Behovet av detta är ett slags 'grundläggande behov' och styr väl säkert då mera i sak än känslan för att inte 'gå över styr' och åsamka medmänniskan kränkningar eller slag.
Man tänker sig sällan för, blott känslorna är starka nog att utbrista i negativt laddade ord eller hugg och slag.
Det är således svårt att hejda sig.
Där ligger nog det största felet.
Att det är svårt att vara 'preventiv' samtidigt som behovet av uttryck uppstår.
Hur än människan försöker att vara 'civiliserad' och att träna sig på att redan i förväg vara beredd på att hantera olika situationer som uppstår, är det fortfarande svårt att hantera behovet av att ge känslor utlopp.
Särskilt omedelbara behov.
Sådant som att utslunga förolämpningar då man känner sig provocerad av någons handlingar eller av något som någon just uttalat.
Är annans handling eller uttalade ord just provocerande är det oerhört svårt att lägga band på sig.
Att det är 'fel' att utslunga hån, hånande tillmälen till annan.
Det är vi ganska överens om, särskilt om det är någon annan än vi själva som utslungar dem.
Att besvara ord med våld anser vi också vara fel, så länge det handlar om andra människor.
Fast i en del sammanhang anser 'vi' det också vara 'rätt'.
'Täpp till truten på den fan', kan vi tänkas tänka i ett behov av att få uttrycka känslor.
Oavsett om vi då blott tänker detta eller faktiskt uttalar tanken i ord.

Jag kan tänka mig att vi alla har lätt divergerande åsikter om ett ord som 'yttrandefrihet' och hur den rätten skall tolkas.
Vilka medel får och har vi rätt att använda?
Tryckfrihet är en annan sak.
Vad är att yttra sig och vilka lagar gäller de olika sätt att yttra sig, ja uttrycka sig, som finns?
Att yttra sig borde handla om tankar, det skrivna ordet och vad vi säger, uttalar i just ord.
Men även om det är vanligt att vi yttrar ord så finns där även sådant som skrik, gråt, skratt.
Hånskratt exempelvis.
Med vilken rätt hånskrattar vi, om nu hån i sig är ett tillmäle vi inte vill 'erkänna'?

Även om jaget själv kan erkänna eller inte erkänna sin rätt, sina behov av att vara svag, visa sig svag i olika ögonblick i vardagen, i livets olika situationer.
Om vi erkänner behovet hos oss själva, är vi dock inte, trots detta, alltid beredda att erkänna den rätten hos andra.
De flesta människor betraktar behovet, hos andra, att ha och uppvisa prov på svaghet, som just det, en svaghet.
Att det är en paradox är ingenting konstigt i egentlig mening, eftersom många saker som människor gör, säger och uppvisar drag av ofta nog är paradox'al't.

Som du ser, det här med misshandel, som ofta föregås av känslor, känslor som vi alla tycker oss ha rätt att såväl hysa som uttrycka.
Bråk och gräl uppstår dels för att vi är oense, dels för att vi uppfattar det som att den vi vill skall lyssna på och förstå oss, även om personen ifråga har en möjligt annan uppfattning, vi upplever det kränkande om personen ifråga varken lyssnar eller visar sig ha uppfattat det sagda.
En sådan upplevd kränkning är svår att stå ut med, acceptera.
Just det här med behov är grundläggande.
Behovet att få yttra sin besvikelse och kanske ilska över att inte bli uppmärksammad, lyssnad på, bli premierad och så vidare.
Sådant upprör våra känslor och vi vill få utlopp för känslorna.
Så börjar vi prata och sedan kanske skrika, kanske hota och slutligen också slå.
Att slå, ligger en del människor närmare till hands än andra.
För en del av oss ligger just slag och ens hot om slag så långt borta i tid och rum, tanke och känsla att det känns främmande för oss att själva höja handen till slag.
För en del av oss är det genom att yttra oss vi är som mest till vår fördel, även om det skulle vara ord av negativ tyngd.