Även jag har en smula som
undrat över varför jag skriker.
Kan det vara något fundamentalt
över detta behov av att skrika

eller finns det mera ytligt liggande
en retning i en nerv som 'vaknar upp'
efter att ha legat i 'givakt'
ständigt i som beredskap för att 'ge hals'.

Jag är nu inte en medicine studerande
varken frivilligt eller mera amatörmässigt
via faktaböckernas värld, den som rätt
kan tänkas bedöma en sådan sak

mera professionellt. Men visst verkar det
finnas något som triggar oss, som ett
uppdämt behov som vid viss sorts retning
får det där lilla fula huvudet

att som sticka upp och ge hals?
Kanske om någon med eller mot sin vilja
trampar mig på foten, kör in en fet armbåge
i veka livet på mig eller ryter något

åt mig i förbifarten. Sådant borde kunna
få även 'den bästa' att rynka på näsan
åtminstone, som om någon i ett mer
eller mindre trångt utrymme lagt en rökare

en fjärt, en fis som luktar sopor eller
kanske något mera distinkt äckligt och
litet sött sådär. Rätt vad det är kommer
det en rap ur den högre skolan.

Likt ett rop ut över nejden, i bussen
lokaltåget, trapphuset eller i en
gatukorsning vilken solig dag som helst
vid pass en kvart över elva på

förmiddagen den fjärde juni. Ibland
kommer det för mig att jag har lust
att skrika av mig litet över en tanke.
Något jag plötsligt minns, något jag

glömt, missat eller bara för att världen
och samhället inte uppmärksammar
just mig. Detta trots att jag väl är
precis lika 'god som en ann'. (?)