Ibland trillar det ner saker mellan sätet
och ryggen. En sådan sak kan vara
borta länge, en mer eller mindre lång tid.

Vad som sedan är 'länge' kan man undra över.
Ibland verkar något försvinna. Det är
försvunnet ett tag trots att om man

sedan hittar det, förstår att det egentligen
hela tiden var kvar. Det var där, bara med
den skillnaden att man inte visste om det.

Jag har aldrig sett mitt beroende som just
ett beroende. Man är ju ändå beroende av
så mycket. Av tid exempelvis. Har jag tid

med än det ena och med det andra. Jag
antar att tiden alltid finns där att ta av.
Jag tar mig tid att äta, prata, sova, gå, sitta

duscha och så vidare. Samtidigt kan jag ha
behov av att stjäla. Jag kan vilja ha något
så mycket att jag måste stjäla det.

Jag kan försöka stjäla tid. En del stölder
räknas inte som stöld. Om jag skulle råka ut
för att någon stal en kyss av mig så skulle

jag inte ringa polisen eller mitt försäkringsbolag.
De har nog inte speciella tariffer för värdet på
kyssar. Hur mycket står de i nu för tiden?

Jag är beroende av frukt. Dels clementiner förstås.
Särskilt om de är av den där speciella sorten som
gör det värt att ägna tid åt att skala dem, se på

dem innan skalet 'åker av' och blottar den nakna
fruktkroppen i vilken jag skall sänka mina tänder
känna saften spruta in i munnen och... ja, det är

en sådan där läcker upplevelse som folk betalar för
att få uppleva. Ibland på film som spelas upp i
slow motion. Allt för att iakttagaren skall få full valuta

för pengarna. En upplevelse som framkallar sådana
känslor. Någon som njuter i fulla drag av att äta
ett äpple, föra in en banan i munnen och se ut precis

som om just det ögonblicket får solen att bryta fram
ur molnen vilka skingras som efter ett häftigt regn.
Jag tycker mig kunna se blixtar jaga fram över en

blåsvart himmel, höra åskans muller och känna regnet
slå mot kinderna i mitt uppvända ansikte. Se bara hur
jag måste blunda för att inte få det i ögonen, det där

som sprutar ut ur clementinen då jag skalar den mitt
framför ansiktet på dig. Bara minutrar innan du skall
stjäla den där kyssen ifrån mig. Du vet inte om det än

för det är en impuls du får. Som från ingenstans plötsligt.
Ibland när jag inte letar efter något särskilt utan bara
som känner ojämnheten under den allra mest mjuka

av en soffas kuddar. Där under känner jag med handen
att det är en ring. När jag får syn på den i min handflata
ser jag att den är av guld och det står något i den. Det

är ett namn och ett datum. En sak som jag inte kan
minnas rätt är om det är bärarens namn som står i ringen
eller om det är den älskades namn. Jag har någonstans

hemma två sådana ringar. Jag har inte kunnat förmå mig
att göra mig av med dem. Varken att dramatiskt kasta
dem över axeln vänd mot ett vattendrag, ut genom fönstret

och ner i landskapet utanför då jag reser någonstans med
taxi. Det bär mig emot att göra mig av med saker i onödan.
Till och med då jag ätit upp all chokladen och det bara är

papperet kvar. Till och med då känns det svårt att... jag
viker ihop papperet och ser att det är inte papper alls.
Numera är papperet gjort av plast. Samtidigt håller oljan

och tiden på att rinna ut för oss. Ändå överger vi papperet
för plasten i allt högre grad. Redan i butiken när jag ser
frukten ligga där i drivor och skina emot mig i sin gyllende

brandgula status, med eller utan kvistar från fruktträdet.
Redan då grips jag av en närapå orgasm, känslomässigt.
På ett stillsamt vis visserligen. Som att höra ett stycke

musik spelas och sakta som omedvetet vagga med i
rytmen och känslan. Redan innan jag betalar för frukten
ser jag som framför mig hur jag skall skala den, framkalla

dess nakenhet och... Nu hörs det där ljudet igen. Det är
grannen som håller på att reparera. Det är en borr, tror jag.
Ibland blir till och med ljudet från en borr till någonting annat.

Kanske inte musik precis, inte alls som andhämtningen från
ens älskade. Eller från den där hunden som alltid vill komma
fram och slicka en i ansiktet. Något mera äckligt får man

verkligen leta efter. Verkligen? Är inte färska spyor längst
bak i en buss eller precis utanför butiken ännu mera äckligt?
Eller det där skottet från en polis pistol riktad mot huvudet

på en vietnames, det där skottet som går av och får mannen
att rycka till och dö i 'direktsändning'. Visst är det en repris
men man ser det ju hända och det är inte någon vanlig

actionfilm. Likadant med den där flickan som kommer
springande naken för att platsen hon befann sig på
bombades med napalm. Hur ursäktar man det? Om en flicka
skulle komma springande naken, gråtande och flyende från
bomber med napalm på en gata i New York... kanske på
en sådan där stig i Central Park. Hur skulle det kännas?

Om kriget kom 'till stan'. Livet är i sanning någonting
fruktansvärt. Det kan ta tid att inse det. Men det kan också
hända att det går på ett ögonblick. Det kan hända så fort

att man inte hinner tänka och så är det förbi. Jag vräkte
ur mig en replik i hastigt mod för att jag hade behov av det.
Jag var beroende av att få ur mig något som satt likt

en tagg i mitt hjärta. Jag behövde få utlopp. Behovet var
lika starkt som om jag fått en stråle från fruktskalet mitt
i ögat. Ibland kan man inte blunda för saker och ting.

Man kan inte i tid och rum få utrymme för allt vad behov
som finns där. Ibland är jag beroende av att någon kommer
fram och stjäl en kyss från mig. Utan att be mig om lov.

Utan att tänka på konsekvenserna. Utan att fundera över
om det är ett brott som begås. Just när läpparna möts
och kyssen fullbordas. Det påminner om när tänderna

möter fruktköttet och skapar ett beroende som, om
det inte redan finns där innan, skapas i just det ögonblicket.
Samtidigt kan upplevelsen fås att som sudda ut tid och rum.

Jag skulle kunna tänka mig att ta mig tid, att ta mig råd
för en kyss, för ett möte med en frukt. För någon sorts
fruktbart möte. Just i det ögonblicket skulle jag kunna

skriva på för Björklövens ishockeylag, att bli fadder, skrota kärnvapenkapplöpningen, se till att det blev fred på jorden.
Men det vore som att försöka stoppa klockan. Som att

stoppa den i tid. Kan vi verkligen tänka oss att leva resten
av det där värdefulla, kära livet i ett enda fruset ögonblick?
Kan du lägga undan det där kunskapens äpple en stund?

Jag försöker faktiskt prata med dig här och så lyssnar du
inte ens. Jag önskar verkligen att du bara då och då skulle
kunna tänka dig att ägna litet av din dyrbara tid till att se

på mig. Se mig i ögonen och säga att du älskar. Om inte
mig så åtminstone livet. Så jag får höra att du är en sådan
där kännande varelse med själ och hjärta. Med en känsla

för de sköna konsterna. Känsla för att det finns fler saker
i livet än dina förbannade som petitesser till intressen. Skall
det verkligen vara för mycket begärt att du en enda gång...

Jaså, du har hört det förut? Om den där enda gången då
du skulle kunna slita dig från spegeln, kammen, frisyren.
Fan, nu fick du mig att slinta med saxen, en nagel gick av.