Han tittade henne rakt i ögonen men hon såg hans frånvaro i blicken. Det var som att han hade bråttom iväg och att detta bara var ett onödigt avbrått från hans välplanerade kväll och liv. För det var det hon var och alltid hade varit. Oplanerad. En sådan med ett särskilt bräckligt hjärta och en sådan med alltför svarta och hemska tankar. Hon hade förstört för honom. Han kysste hennes panna och hon visste genast att kyssen inte betydde något annat än förlåt. Ett förlåt. Ett, du är den finaste. Ett, du är en sådan jag skulle bli kär i. Men om han inte ville ha henne, då spelade det ju ingen roll att han tyckte så. Då var det inga tröstande ord, och kyssen var ingen tröstande gest. Han reste sig brått upp, som att varje minut han stannade kvar där bredvid henne, skulle vara ännu en minut han smittades utav hennes gift. "Du kommer att bli okej. Vi ses snart igen, jag lovar". Hon kved av smärta när hon såg honom gå. Outhärdig smärta. Själen brann. Invändes tortyr. Nu kände hon sig mer levande än någonsin.
Dom sågs aldrig mer.