1.
Du gry-yning, du mo-orgon, som stiger fram ur natt
var hälsad, välko-ommen, du blir min dag.

Du gry-yning, du mo-orgon, som stiger upp ur natt,
du räddar mig bort från vånda, ger mig hopp.

När sö-ömnen har skakat mig, när drömmen gått i mar,
behö-över jag glädje att skänka mina barn.
Du, gryning, jag lånar av ditt återsken.

2.
Det ljuset, som jag lå-ånat från morgonhimlens rand
som stigi-it upp ur natten till min famn

det fy-yller mitt i-inre, det ge-er mig nytt mod,
en vilja att våga leva liv i ro.

Men vem kan bromsa snu-urran, vem hejdar galenskap?
Vem stillar oss tillräckligt, så att vi klarar av
att njuta av ljuset före skymningen.

3.
När skymningen är nära, när dag skall bli till natt
är det tid att lämna åter lånat ljus.

Den glädje som jag kände, den styrka ljuset gav
det lärde mig älska livet, fostra barn.

Nu återstår en re-esa, en jo-ordisk final
som lyfter oss till sfärer, som inga gränser har.
Jag litar på lju-uset, som gryning gav.