Det är kallt därute men jag tror att det är kallare här inne. Där ute blandar sig ångesten med nya misstag, den flyger långsamt fram i mitt undermedvetna utan att ta form. Den glöms bort i takt med alkoholen genom min kropp. Men den försvinner inte, ingen kan stanna ute förevigt. Här inne kommer den fram ifrån sin gömma igen, den här gången i form av svart vass rök. Den tränger ur allt annat och den skär upp mig inifrån. Pressar min kropp ner på golvet, händerna tryckta mot ansiktet, munnen. Biter i skinnet, överallt. Bara ta bort den. Det är kallt där ute men det är kallare här inne. Kylan dödar mig på nätterna. Varje natt.