Jag accepterar inte

att tiden berövat mig rätten

att vandra i Bolognerskogen

med armarna om min

unga hustrus späda axlar

och mina läppar fuktade

av hennes kärlek.

Jag accepterar inte

att min ålder numera

placerar mig i papperskorgen

och inte längre i de korgar

som är adresserade "in"

eller "ut" för att vara

en meningsfull del

av den fortsatta verkligheten.

Jag accepterar inte

att omvärldens värderingar

vill tvinga mig tillbaka

till det undantag som

var våra förfäders enda tillflykt

under en ålderdom präglad av

medlidande och umbäranden.

Jag accepterar det inte!

Men tvingas samtidigt konstatera

att det är den verklighet

som vårt samhälle erbjuder

många av de gamla och trötta

som genom att förbruka sina kroppar

och ofta även själar

medverkat till att bygga det.

Jag accepterar det inte.

Jag gör inte det.

Men det, mina vänner

ger de makthavade

fullständigt faan i.