när höstmörkret faller är det bra att kunna hitta hem till bryggan i sena kvällen och jag ordnar som vanligt med saken:

två solcellslampor monteras i enslinje vid min infart i sundet, där jag bor.
och jag kan tryggt glida in i hamn, undvikande bränningar och lerbottensgrund.

jag känner visserligen sedan decennier bergens siluetter mot natthimlen och kan orientera efter dom, har min kompass
men
en enslinje är en enslinje
och kan aldrig diskuteras

blott dimma och Ragnarök kan dölja den.

och
vad återstår då
egentligen
annat än att
segla hem.