Jag vet att det (livet, vardagen) handlar om att man vill att någon eller något, annan än en själv, skall göra ens liv 'bättre'.

Det brukar vara så också när man söker sig en ny kärlek.

Man vill, mer eller mindre medvetet, träffa någon som skall rädda en från att ha det liv man har.

Exempelvis rädda en från att ha ett tråkigt liv.

Vad folk inte inser eller inte vill inse är att det är först när man har ett liv värt att leva som man bör börja spana efter någon att älska.

Den man söker efter vill ju hitta någon som det är värt att leva med.

Någon som det är värt att satsa på.

Man behöver ha en någorlunda stabil grund att stå på och exempelvis inte vara fast i ett träsk av missbruk.

Men en del människor vill som sagt att någon kommer och räddar dem, som en sorts ängel eller så.

För att kunna rädda någon måste den människan visa sig värd att rädda.

Det gäller förstås inte för utbildad räddningspersonal.

De kan sällan ställa några logiska krav på någon i en omedelbar krissituation.

Att ställa krav på någon är vad vem som helst borde göra, då de söker efter någon att älska.

Och samtidigt ställa samma sorts krav på sig själva.

Dock är det ju ofta så att det är skillnad på att en människa har vetskap om hur man bör leva, handskas med sig själv och andra.

Och samtidigt vara den som lever så.

Jag vill bli fri, men jag vill att någon annan gör jobbet, eftersom det är jobbigt att göra det själv.

Samtidigt är jag medveten om att det är mitt liv och att jag måste göra det själv.