Det har du rätt i. Varken kläderna eller väskan identiteten möjligen ryms i, gör mannen. Inte ens främlingsfientligheten gör en människa, eftersom de flesta är just 'främlingsfientliga', man får ju lätt fördomar innan man vet något om något eller någon. Man intar försvarsberedskap och ligger i startposition för att bereda sig på att ta hem segern i var möjlig strid.

Jag tycker att rasismen är en reaktion på att man känner sig otillräcklig som person, individ, snarare än att man verkligen anser att 'främmande människor' som mer eller mindre skiljer sig från en själv skulle vara 'idioter' eller till och med mindre värda än en själv.

Kanske till utseende, historia och kultur att de skiljer sig från dig själv. Istället för att dansa hambo och schottis kanske de dansar Jigg eller Polka eller något annat. Rasism är dumhet och det är ju alla länders människor kända för att hysa bland större och mindre grupper av människor som dömer före, vilket är naturligt att göra.

Det är inte ett brott att vara tanklös, men kan vara det om man låter käften gå eller bara haka på vad mobben uttrycker generellt. Det är alldeles för bekvämt att säga att det finns rasism och rasister. Som vore de tanklösa och ideologiskt inavlade av födsel och ohejdad vana.

Tanklös är man innan man vet mera och för att få veta mera krävs det ju att man får veta mera, genom egna erfarenheter eller genom att få reda på saker av andra människor. Att avfärda folk som 'rasister' eller bara 'korkade', det är ju dumhet i sig.

Jag är ju intresserad av vardagspsykologin och hur den kan förklara sakernas tillstånd och människornas roll i vardagen. Så när det talas om sådana här saker som att klistra olika etiketter på folk, så tänker jag genast på en möjlig förklaringsmodell.

Och så är det ju med mobbningen också. Vilket så många fler än jag, gärna vill se som en naturlig reaktion på just detta med att döma före och att testa gränser. Det börjar ju faktiskt redan i sandlådan. Och fortsätter genom hela barndomen, ungdomstiden, vuxentiden och fram till graven.

Genom sociala kontakter är det en naturlig process, som vi i och för sig söker motabeta och ge den olika namn istället för att handskas med den och anpassa oss till den, så att den och kunskapen om den tjänar oss. Istället ger vi vika för den och ger den namn som om situationen på sätt och vis var 'huggen i sten'.

Som om dessa situationer vore olösliga problem. Det är de naturligtvis inte. Men istället för att bara döma före, så kan vi förhålla oss till varje situation och hitta metoder att lösa problemen vi tycker oss möta. Det där är förstås något för hela samhället att samarbeta om. Inte bara enskilda föräldrar, lärare, socialarbetare eller rättssamhällets betjänter.

Hellre människor som bryr sig än anonyma instanser som man skickar folk mellan, som 'ärenden'. Hellre försök till förståelse än att bara stämpla någon som brottslig eller dum i huvudet och därmed 'obotlig'. Vi är ju alla och envar 'dum i huvudet' eller tanklös ibland och 'klok' ibland.

När det kommer till stora problem som vi betraktar som ''massfenomen'', så uppstår de förstås där det finns mycket folk. Och frågar sig folk vad man kan göra åt de negativa avarterna och det negativa beteendet. Ja, då blir folk mer eller mindre svarslösa, som om det gick att skicka en våg av en lösning så den fortplantar sig genom hela gruppen. Som att hälla diskmedel i en stekpanna med flott löst i hett vatten.

Men då det kommer till människor i grupp, måste man gå till den enskilda människan. Hur vill den enskilda människan bli behandlad då den hamnar i en grupp eller möter gruppen. Jo, den enskilda människan vill bli behandlad med hänsyn och respekt. Vad vill då gruppen? Jo, den vill förstås testa gränserna. Men var och en i gruppen vill ingenting annat än tillhöra gruppen och bara leka 'följa John'.

Finns det en ledare i gruppen så gör gruppen som den. Eller så utkristalliserar sig en ledare då och då, beroende av situationen, ibland då helt olika individer. Någon måste visa engagemang och börja leda gruppen, oavsett det är avsiktligt och planerat eller bara rör sig om plötsliga känslors utlopp. Var och en i gruppen, om de tänker och känner själva, som individer, vill göra som den de möter. Det vill säga bli bemötta med respekt och hänsyn.

Hur blir man då bemött med hänsyn och respekt? Jo, genom att visa att här duger ingenting annat. Jag måste själv visa att jag är en självständig individ som dels kräver hänsyn och respekt av andra och att jag även kommer att visa andra detta, när helst behovet uppstår. Jag måste förstås träna på att själv vara en ödmjuk individ som samtidigt, om situationen så kräver, är anpassningsbar.

Det märkliga är hur ofta det går att snacka sig ur en situation, bara det går att hitta någon som för gruppens talan, eller åtminstone sin egen. Genom att uppvisa olika resurser och sådana delar av ens personlighet som kan tjäna en så går det.

Man behöver bara ta fram 'dammsugarförsäljaren' inom sig. Den som dels har pondus och kan skifta mellan olika argument, visa en smula charm och påhittighet. Den som behärskar vad som skall mynna ur matintaget, ror hem segern. Att ha humor och kunna använda humorn som vapen, är förstås ingen nackdel.