"Varför envisas alla att kalla det där krafset runt ögonen för skrattrynkor? Så jävla roligt har man väl inte haft det!"

Uttrycket tillskrivs Isa Quensel, den mångsidiga operasångerskan som under sin långa och framgångsrika karriär hann göra nästan allt, från huvudrollen i "Carmen" på Operan i Stockholm till Krösa-Majas svenska röst i de svensk-tyska filmerna om Emil i Lönneberga.

Isa Quensel föddes i Göteborg och tyckte alltid att det var särskilt roligt att framträda i sin hemstad. "För min egen publik" som hon uttryckte det en eftermiddag då jag, av en tillfällighet, träffade henne över en slät kopp termoskaffe bakom kulisserna på Stora Teatern i Göteborg.  

Hon hade tillhört mina idoler i många år även om jag mest hade sett henne på film och i TV, där hon tillhörde TV-Teatern under flera år på 1960-talet. Hon hade en sällsynt förmåga att med skenbar lätthet glida in i sina rollfigurer och göra dem intressanta och trovärdiga, vare sig det rörde sig om dramatiska eller komiska uppgifter.

Nu var året 1967 och Isa Quensel var i Göteborg för att spela Golde, den kvinnliga huvudrollen i musikalen Spelman på Taket och premiärdagen närmade sig. Under samtalets gång berättade jag om hur jag några år tidigare hade haft till uppgift att varje vecka göra nya, fräscha annonser för filmen "Änglar finns dom" publiksuccén som i mer än ett år drog fulla hus på premiärbiografen i Göteborg. I den filmen spelar Isa Qensel maka till Edvin Adolphsons koleriske amiral och mamma till Christina Scolin.  Isa skrattade dämpat för att inte störa repetitionen som var i full gång på scenen strax bakom oss.  I bakgrunden hörde jag hur Sören Söderberg, föreställningens Tevje, gång på gång intonerade "Om jag hade pengar".

"Vilket trivsamt jobb jag har" tänkte jag, samtidigt som Isa Qensel tydligen uppfattat att hon, av något skäl, skulle infinna sig på scenen.

"Sitt kvar du", sa hon och strax var hon försvunnen. I samma föreställning medverkade även Märta Ternstedt, en mycket folkkär göteborgsartist som allmänt kallades "Våran lilla Märta".

Henne kände jag en smula eftersom  hon var stamkund i min mammas fruktaffär där jag brukade extraknäcka när tillfälle gavs. Nu kom hon plötsligt vandrande bakom scenen med något jagat i blicken. Hon hejade spontant när hon passerade mig och fortsatte förbi, in i kulissernas virrvarr.

Strax var hon dock tillbaka och tittade då frågande på mig.

"Fan också, han har nog gått", sa hon rakt ut i luften. "Vem då", sa jag. "Vet inte," sa Märta dystert. "Isa bad mig fånga upp en kille som hon fikat tillsammans med, men han har tydligen försvunnit."

"Det var nog jag", sa jag. "Du?!", sa Märta tvivlande. "Men du e la Britas pöjk, i fruktaffären?" Samtidigt som jag inte kunde bestrida detta tvingades jag också medge att Isa Quensel och jag delat en termos kaffe bara minuter tidigare.

"Men kom igen då!", sa Märta. "Isa vill att du skall komma ut på scenen! Hon vill att du skall slita en tvist eller någonting liknande." 

Teaterscenen låg i det iskalla, opersonliga ljus som ofta präglar repetitioner ända till alla kostymer är utprovade och alla kulisser är på plats.

Väluppfostrad som jag var följde jag tyst Märta Ternstedt ut på scenen. På någon av de främsta bänkarna i salongen vittnade en arbetslampa om att regissören, Leon Feder tror jag han hette, var på plats. På scenen såg jag Isa Quensel, Sören Söderberg och ytterligare en aktör vars identitets jag inte minns.

Isa Qensel sken upp och kom till min förvåning plötsligt emot mig med båda armarna framsträckta.

"Nej men älskling" sa hon med att tonfall som antydde att hon saknat mig mycket länge. "Så ljuvligt att du kunde komma, trots allt!"

Sedan slöt hon mig i sin famn och gav mig den första - och sista - franska kyss jag någonsin fått av en firad skådespelerska som jag aldrig träffat tidigare! Och låt mig uttrycka det ännu klarare - hon behärskade franska minst sagt flytande.

Jag var fullständigt perplex. Året var 1967. Jag var 30 år och fick senare veta att Isa Quensel var trettiotvå år äldre. Nu hördes spridda skratt och applåder från dunkla vrår bakom kulisser och i Storans anrika salong.

Min ansiktsfärg liknade antagligen en fullmogen tomat när jag hörde Isa Quensel viska i mitt högra öra: "Hahaha! Nu vann jag tvåhundra kronor!"

Med ett bullrande skratt kom Sören Söderberg bort till oss och gratulerade henne till segern. Mig gav han bara en snabb blick. Det visade sig att hon slagit vad med honom om att hon skulle tungkyssa "nästa man som kommer in på scenen, oavsett vem det är".

Märta Ternstedt stod kvar i bakgrunden och fnittrade lyckligt. "Du kan få en kyss av mig, med!", sa hon "Det får jag nog inte för mamma", sa jag och lämnade brådstörtat scenen.

Isa Quensels sista premiär i svensk television var i TV-serien "Barnet" som, om jag minns rätt, visades 1982. Det var året efter hennes bortgång. Jag är övertygad om att de kråksparkar som då anades kring hennes ögon var resultatet av ett liv som präglats av många glada skratt.