Vi kände varandra

bortom avstånd

bortom närhet

vi var inte längre två

vi var aldrig två

vi var inte delar som möts

utan ettor som blivit noll



vi kände dom skava

runt våra handleder

repen som band oss samman

vi kunde inte gå någonstans

utan att släpa varandras bojor



vi kände bandet mellan oss

elastisk frihet

att separeras hur långt bort som helst

men med än större kraft

föra oss samman



vi kände lugnet

vaggande i universums famn

hängmatta utan ändar

där tiden var tråden

och platsen var där trådarna mötes

och vi korsades

och rörelsen

flyttade tråden, korsningarna

och tomheten där emellan



gungandes så nära

att tiden varken gick eller stannade

att repet, bandet och tråden upplöstes

det var en närmare än döden upplevelse

vi andades samma luft och

vår tomhet åt upp varandra

det fanns ingenting mer