Du Hind Du Quinna.

Där vindar och stormar föddes där har Du Ditt ursprung Din själ.
Och när grymhetens piska nöttes reste Du Dig alltväl.

Din blick, Din lyhördhet mötte min.
Sår från det förgångna fann svalka skön.
Där gycklare och dansare gick tätt intill.
Där mitt i sorlet bad jag en tystlåten bön.

"Du Hind, Du Quinna, Du spröda men ändå så starka, låt inget på jorden ta Hennes livslust och kraft."

Du är inte målad med färger som rinner av.
När regnet det hårda faller på.
Nej Du målades av en Mästares penseldrag.
Som tar sig utryck utan på.

I Dina ögon, trots de djupa såren.
Finns ett äkthetens dyrbara sigill.
Nu hör jag floden komma, tror det är våren.
Det frusna skall tina så Du blir det Du är ämnad till.

"Du Hind, Du Quinna, Du spröda men ändå så starka, låt inget på jorden ta Din livslust och kraft."

Han, Mästaren, Kristus, Gud och människoson.
Han för Dig fram i sina fotspår där Du går.
I Honom blommar Du ut
från himlen ovanifrån.
Ja, Honom finner Du läkedom för Dina sår.

"Så, Du Hind, Du Quinna, Du spröda men ändå så starka, låt inget på jorden ta Din livslust och kraft."

KB