Att vara människa är ett ensamt göra.
Vad skall en väl ta sig till
på ett tåg fullt av främlingar?

Går det att bara som knuffas litet
för att sedan få flinkt be om ursäkt och därför
även kanske inleda någon simpel ordväxling
och därför också
för åtminstone stunden
känna sig som del i något, ett sällskap av själar
vilka alla likt flugor söker sig till sockerbiten?

Eller som själva kanske vill utgöra
just denna sortens centrum?

En och annan syns som fallna i sömn
med huvudet försjunket ned mot bröstet,
medan andra i sin tur
ser ut genom fönstret på ett förbiilande landskap,
som stod tåget självt stilla
i väntan på sin avgång.

Ensamhetens möjliga gissel
drabbar vart sinne från gång till annan
och ett vänligt ögonkast i möte mellan ansikten
som från ingenstans plötsligt
ett förfluget ord
som vändande sig till ingen särskild.

Om det luktar bränt
är det kanske hundra hjärtan som brinner
av längtan efter litet sällskap?