Ett djupt mörker sväljer mig samtidigt som ett lugn sprider sig i min kropp, ett giftigt lugn och jag tappar känseln i mig själv. Jag mår så bra här i det mörka, för det här mörkret låter mig på något oförklarligt vis se vart jag är fast allt är svart. Jag vet vart jag står och att rummet inte har väggar som fångar mig, det expanderar när jag vill och det håller mig nära på mina villkor. Ingen rädsla i det som många fruktar; jag är obetvinglig. Plötsligt är jag inte ensam längre men, nu har det lugnande toxinet spridit sig i mig redan så allt står stilla för mig; jag är en pelare i rummet. Ett halsband med ett runt hänge svävar i luften framför mina ögon och jag dras mot det. Jag ser det klart och tydligt på avstånd, hur det hänger där som om det bars kring en osynlig människas hals, den tunna guldkedjan ser ut att ligga kring någonting obefintligt, mitt i ingenstans. Helt plötsligt finns det inte kvar, det förlorades. Framför mig står en kvinna. Det är svårt att veta om hon är nära mig eller inte, det ser ut som att det endast är någon meter som skiljer oss ändock kan jag inte nå henne. Ett svagt ljus lyser som en aura runt hela hennes gestalt, en aura som skuggas av dis. Kvinnan ser ut att vara kring 30 år gammal och hon står där med huvudet slokande, blicken fäst vid dolken i hennes högra hand. Hur länge jag iakttar henne medans hon står där framför mig vet jag inte men, plötsligt möts våra blickar och hon lyfter dolken. Hon håller hårt i det vassa järnvapnet när hon lyfter sin vänstra arm framför sig och börjar skära i handleden, jag känner fortfarande ingenting och ser undrande på när hon sedan sträcker den vänstra armen rakt ut mot sidan och låter den högra armen åter hänga slappt vid hennes höft. Jag ser nu att hon skurit ett djupt sår i handleden men, det är inte förrän jag inser att hon inte blöder som jag förstår, hennes blod är för tjockt för att rinna och när jag listat ut min gåta försvinner hon som om det aldrig funnits en kvinna där. En man uppenbarar sig, med en liknande aura också hans lika disig. Den här mannen ser ut att vara mer en dubbelt så gammal som den försvunna kvinnan. Naken överkropp med rynkig, lössittande hud full utav ålders- och solfläckar stod han där, lika nära som långt borta. Han möter mig inte med sin blick för hans är fäst vid kniven i hans högra hand. Medan den vänstra hänger slappt skär han i axeln djupa revor också där inga spår av blod. Sedan släpper han kniven och den faller utan att ta mark. I den vänstra axelns revor börjar nu den gamle mannen att gräva tills han finner vad han söker. Fram mot mig lyfter han sin hand, nu möts våra blickar för första gången och jag bryter den kort därefter för att se vad han håller i sin hand. Han har någonting mörkrött, något russin liknande i storleken av en smula och jag börjar fundera på vad det kan vara, sedan förstod jag vad han höll och helt plötsligt var jag ensam igen.