Hej, Var hälsad, för att bevara och värna vår Sinnesfrid och för att lämna mitt lilla bidrag som medvandrare, och för att medverka att skapa och uppnå fred på jorden, så vill jag gärna be Dig läsa det jag är åsatt att belysa av ett alltid närvarande ledljus. Meningen är här, att med Ordet vädja till oss nu, och i svåra och utmanande tider. Vi bör nog Vädja varandra om Mod, Besinning och Påminna oss ständigt om att Hålla det inre ljuset i ett fast sken. Det är en global prövningens tid.

Vill vi Vinna?

Vi kan inte längre "kämpa" för fred. Vi kan inte skapa nya motståndsrörelser. Sträva, önska, omfamna fred, rikta fokus osv, det kan vi: Ja.. Om vi slår upp ordet Kamp i en etymologisk ordbok, läser vi ord som krig, stridsfält osv. Dvs Kamp förutsätter ett motstånd.

Det är ett så gammalt begrepp, koncept och uttryck, så det har slunkit ur mig också, men inte längre. Vi blir ympade med sådana tankar. Oavsett: medvetandegjorda så har Vi alltid, alltjämt, ett val! Det handlar inte längre, och vi och dem, utan om oss!
Vi. Du, jag Alla ingår i Vi.

Det är enkelt:
Vi kan bara OMFAMNA det vi älskar, men hur värdigt bemöta krig och våld är mig en gåta, kanske var Ghandi något på spåren med sitt icke-våld?
... samma med Cancer...
Jag känner flera, och har pratat med många som överlevt Cancer och andra Hälsoutmaningar inte genom att fly och motarbeta, t.o.m döda egna celler, utan genom att lyssna in kroppens larm, genom att bli mera autentiska, och genom att vårda sig själva. Först då ger vi chansen och förutsättningar för vår inbodda självläkeförmåga att ta vid. Med ren kost, god andning i frisk luft, perioder av tystnad från världens brus, gott om tid för vila, rent vatten, god rörelse, glädje och tacksamhet, och att vara genuint sann, då kan vår inre och yttre balans, även PH-balans, kalibreras in. Kärlek kan i trygghet odlas till Tillit.
Cancerkamp, rädsla, kväsande av symtom, konkurrens, avund, tävlingar mot varandra - allt det där tillhör det gamla paradigmet.

Jag hoppas vi, Ljusets barn, tillsammans bereder Rätt Väg fram till det nya, Kärleksfulla medvetna. Det Nya Paradigmet.
VETENSKAP ÄR:
Det vi sår Nu, får vi skörda i nästa andetag.

Vi prövas hårt idag inkomna på 2000-talet enligt vår tidsberäkning, vi får höra om de mest bestialiska skeden på jorden, terrordåd, hur barn torteras och våldtas, hur barn hjärntvättas att bli barnsoldater, hur kvinnor nyttjas brutalt som sexleksaker, hur politiska aktivister torteras och hur många av dessa nämnda utsatta mördas på grymmaste vis, som om det ej fanns några gränsar för det ohyggligas uppfinningsrikedom. Och det är larmrapporter om att även ambulansmän, poliser, hjälpare, vårdare, ja hur helt oskyldiga, annars skonade utsätts, för det mest fasansfulla. Vi blir förtvivlade, rädda, fyllda av vrede. Etiken vi en gång hade synes oss söndras. Folkhemmet börja likna ruiner. Välfärden är numera på en villoväg.
Kvinnofriden är bortblåst. Åldringar betraktas som en belastning och deras visdom som inget värd. Barn tvingas gå i stressande skolor. Ungdomar pressas hårt. Djuren ses som kapitalvaror och plågas. Naturen skövlas. Människans värdighet har fått en prislapp.

Vi skakas om i innersta nerv. Förtvivlan. Raseri. Rädsla. Oro. Otrygghet. Reaktionerna är många och vi glöder.

Jag hör flera yrka på dödsstraff. Är förövarna obotliga, handlar det om vi eller dem, och här finns en viss logik, även om jag vill tro att varje liv är heligt. Jag är naiv.

Vad jag inte förstår är, då jag hör och läser alla tankar om Hämd, vedergällning och att förövare inte bara ska avlivas, utan även att det ska ske långsamt och smärtande?

Så jag ser från välartad förälder och medmänniska, väx mordlusten och besten i oss då vi prövas och möter ondskan. Det för många av oss så obegripliga och fasansfulla.
Jag har också känt hur det svartnar när raseriet tar vid, och jag har minnen då jag förvandlats till något annat, än den jag valt att vara, och den biten i mig själv - fruktar jag. Blir jag tillräckligt provocerad tar mitt inre monster så gärna över, mina kärleksfulla ideal till trots. Känner Du igen det där?
Men grejen är: JAG VILL INTE TILLÅTA MIG ATT TAPPA MITT LJUS.
Jag vill inte mata monstret!!! Nej. Vik hädan! ...markerar jag bestämt.

En seriös fråga, 
- hur skönt hade det känts att fortsätta sitt liv, efter att ha torterat ihjäl någon? (Hur mycket ONT vi än etiketterar denne?) Är vi bättre än förövarna då, vi ansåg oss ha rätten till att plåga ihjäl? Den där *pekar* syndabocken"?
Handen på hjärtat.

Har vi alla ett monster inom oss? Bor kriget inuti? I oss, i var och en?
...och så den eviga frågan:
Vem är fri från skuld?
Vem av oss är fri från skuld?

En älskad jag pratade med om detta, tänkte att det kanske var en säkerhetsventil att reagera hämndlystet. Låt oss ta ett ohyggligt exempel: En förälder som ser sitt älskade barn ha blivit skändat, torterat och plågat, till och med mördat, får en så oerhörd chock, en inre tsunami, en så stor överväldigande panik av sorg, vanmakt, kanske skuld, och så vrede så det är så farligt nära att brista i psyket.
Är hämnden då kanske en säkerhetsventil?

Vi behöver I SANNING betrakta oss själva, inför det här.
Jag ber oss Alla: Kan vi en stund rikta fokuset inåt:
- Vem är jag i detta?

Är det ens möjligt att tänka tanken att förövarna indirekt, är våra lärare, som hjälper oss att välja sida? Hat och Hämnd vs Kärlek och... Fyll i ordet själv...
Detta är övermäktigt!!!

Jag vill inte döma, vare sig mig, Dig eller oss med destruktiva gärningar eller de som vill hämnas, Allt jag vill åt, ÄR ett fredlig resultat.

Jag tror vi alla är med i samma väv. Gör jag illa, mot någon som helst av oss, slår det ALLTID tillbaka även på mig själv. Inga undantag. Alla är med i väven.

Jag värnar denna Väv. Din lycka och frid är även min. Vem Du än är.
Jag vet Du också värnar. Det är en instinkt. Överlevnadsinstinkt.

Jag var tvungen att säga detta, mitt hjärta, mitt kall leder mig. Vi har inte råd att vara blyga. Alla behöver vara Sanna. Nu.
Sjung ut. Tala. Tänk. Känn. Våga stå upp för fred och frid.
Glöm Jante och uppfostran. Ödmjukhet i all ära - men det får ej skymma sikten.

Så låt likt de barn vi en gång var, stampa helst hårt i jorden, och för att befästa och sprida detta, stampa tre gånger i marken.
Och välj Goda Ord t.ex:
- Jag väljer Kärlek.
- Jag väljer Fred
- Jag är tacksam att lära mig mer.
(Vråla gärna ut Din vrede först om Du behöver lätta på trycket, det gjorde jag, och jag dansade också aggressivt och skuggboxades - det hjälper ;-) )

Men sen så:
Kan vi välja Kärlek.
-
Varje gång, varje dag utmanas jag, då min överkänslighet tar vid för Ord, orden hugger, de obetänksamma orden och de svarta orden, de är som bajonetter som hugger djupt i min själ och det sargar mitt hjärta, OrdMagiker som jag är, edsvuren att tjäna Ordet. Goda Ord. Men jag lever utan sköld. Kanske för att på djupet erfara och förstå? Den ständiga eleven.

Jag läser allt för ofta, även i de fredligaste sammanhang, ordet "Kamp".
AJ!!! Det gör det ont i mig, samma tendens, som när vi obetänksamma i bästa omtanke säger:
"Var rädd om Dig". Vi bör få insikt och förstå att det är farliga sublima budskap som formar tankebilder, dvs mentala sjunkbomber, istället för att peppa och lyfta, som var den goda avsikten. Jag ser det så tydligt, som hjärntvätt. Det är så sublimt, sublimt, men alltjämt: Det ÄR där. Bilderna som hjärnan uppfattar.
Säg: Tänk inte på en orange badboll.
Vad ser Du?
Eller bilden går så fort, så Du uppfattar den inte ens, men det lagras. Tro mig allt lagras. Allt finns Alltid kvar. Hur många av oss vandrar egentligen "medvetslösa" och avtrubbade av världens brus.

Det gör även ont att läsa om utpekanden, när vi inte skiljer handling från person.

Varje ord påverkar sublimt, som medvetet som omedvetet vårt varande, görande och väl-befinn-Ande,
Så alla som känner att Vi Är Ljusets Barn och Vi som vill fred:
låt oss Nu odla på vara Modiga om oss 

Låt oss berusa oss med vackra Vyer och fylla våra inomvärldar, med nytt hopp, glädje och kraft.
Se och höra de porlande skratten från glada barn, där alla får vara med, och andas den klara luften, där eremiten är glad för sig salig med sin solros, de mer sällskapliga leker tillsammans, hör hur de sjunger och generöst delar goda ekologiska saftiga frukter med varandra, under den livgivande elden från Solens milda sken. Känn fläktandet från sköna sommarbrisar över väldoftande, blombeströdda ängar. Njuta av fria och glada djurs hopp och skutt. Hör vattnet porla från bäckar, och bins och humlors surrande. Hör fåglarna stämma upp i sång. Lyssna till syrsorna som stämmer in. Hör hur blad och klorofyll sjunger ut nya blad. Se gamla som unga, tindrande och förälskade hålla handen och utlova blickar om trofast Kärlek. Njut av Livets Goda. Låt hjärtat klappa för Seger för Livet. Victory. Detta är att Vinna.

Så stärkta:
Låt oss titta inuti oss själva och möta upp våldet där.

VEM VÅGAR LÄGGA NER KAMPEN, HÄMNDEN, RÄDSLAN och trampa upp Nya Vägar?
Jag är rädd, det erkänner jag. Ledsen också, men hoppet det överger mig inte.

I dessa prövande tider: Låt oss vara Modiga om oss.
Låt oss hoppas på att vi finner Nåd.
Låt oss gå mot och i fred.
Låt oss välja Äkta Kärlek.
Det börjar i oss!

Love Blessed Be ?

DominiQue - RättVägens År 2017 eft.Kr
________
Ett extra Tack till er tre (magiskt tal) Älskade HjärteVänner jag valt att tagga, Ni brinner alla för fred,och är Hjärtats Ljusbärare, Tack att er låga ofta närt min och andras, då vi flämtar. Tack till alla otaggade vänner och medvandrare i Ljuset. ??

Jag hoppas vi orkar göra Rätt Val och hålla fredslågan klar och brinnande som fyrar i mörkret. Namaste.

Ingrid Vedenbrant, Sanna Nova Emilia, Yvonne Petterssonn

#Rannsakan #RättVägen #Fred #Val #Mod #Ord #Hjärta #Victory

________

Tack på förhand för eventuella applåder och fina kommentarer, jag hinner ej maila så mycket nu, eller att tacka alla personligen då jag fokuserar på att skriva en bok, och att utöva kontemplation. En X-tra varm hälsning till mina Skrivarvänner. 

© Grafik & Text DominiQue NVC Costa, Norrland, RättVägens År 2017 eft.Kr

 
 ♥
LoveLight ♥ LoveBless ♥ LoveMiracles ♥ LoveTransformation ♥LoveVictory