När du äntrar ett kollektiv, oavsett det är en buss, ett tåg eller ett fik. Du hinner sitta där en hel minut som för att känna in stämningen och du hör nederbörden mot rutorna, ser dig omkring och yttrar till en som ser ut genom fönstret själv. Du kan säga saker som 'Det har inte snöat sedan förra...' Eller 'hur gammalt e barnet?' Sedan för ni kanske en stilla dialog eller pladdrar högljutt. Du har kanske räddat just den från att känna sig ensam, någon längre bort kan känna att det nog inte var hela världen att ge sig ut idag heller. Medan en annan kan tänka ett ilsket 'men kan inte människan hålla munnen stängd i mer än fem minuter?' Själv har du räddat dagen. Någon ensam mamma trodde sig vara osynlig i mängden ända tills då, eller till besvär. Inte då, det var skönt att den människan fanns. Åter igen, du kan ju ha känt dig obekväm en stund redan.