"Varför skriker du som en ilsken maj katt!",hördes
plötsligt i mitt öra.
"DET ÄR HAN!",rusade en tanke genom det bildade isskalet runt mig.
HANS enda beröring och tecknen på liv har återvänt till min kropp.
"Stirra inte på mig!"
" NYCKFULLT IGEN!"
"Jag helt naken framför DIG!",medgav jag blygsamt och strök med en hand
på de återstående ojämna restarna av håret.
"DU TILLHÖR INTE dig själv!",skruva ett tillspetsat ÖGA i mig
utbrast HAN plöstligt skrattande.

HANS skratt tycktes mig lite vämjeligt.Jag täckte förvirringen
i mitt ansikte med handflatorna och bröt ner min ovilja,och
skrattade åt detsamma unisont med HONOM.

"SÅ ENKEL MÄNNISKAN ÄR!JAG FÖRBJUDER DIG
ATT ÄLSKA!"
"Känslan i tiden av Jesus Kristus i öknen kompenseras inte
med avstånd.", yttrade jag tanken som uppstod från ingenstans
och tungan spottade ivrigt ut den.
"VEM SKULLE SÄGA DETTA!?TILL VEM!?MIG!?",
dundrade hans röst hotande.
"I mitt fall är DEN inte en nyck...", svarade någon IGEN för mig.
"EN MAN UTAN NYCKFULLHET ÄR ETT HOT!",pressade
HAN ut argsint.
"Varför?!",frågade jag och gick sammtidigt in i lekfullt tänkande.
"EFTERSOM KÄRLEKEN ÄR ETT INFALL,DÄRFÖR ÄR DEN
OMVÄXLANDE!"
"Min känsla är speciell..."
"OM SÅ ÄR FALLET LÄGGER JAG FRAM VILLKOR!"
" Begränsar Kärleken sitt utrymme!?"
"MER ÄN SÅ!DEN HÄR KÄNSLAN ÄR EFÄMER!
FLYTANDE I RYMDEN MUTERAR DEN SIG OCH ÄR DÄRFÖR OIGENKÄNNLIG!"
"Av eget förmodande byggde DU ett staket och i dess sällsynta
luckor satte DU dina tråkiga lustar.O!SÅ PATETISK DU ÄR!"
"KÄRLEK ÄR UNDERKASTELSE AV DEN ENA TILL DEN ANDRA!",
vrålade HAN ursinnigt.
"MEN INTE FÖR MIG!!!",likt en arg lejoninna
skränade jag till svar och plötsligt snubblade mina ögon.

Ur den dimmiga huvan framträdde dehydrerad,
skrovlig fläck likt en mumie.Hårfästet prasslade och ryckte
till något och det lät som inande myggor.I stället för en mun
ett ojämnt cirkelhål och ut ur det skenade ett dödligt grin.
Från dess hålor sipprade heliotropefärgade droppar av fallande stjärnor.Drop,drop...drop...
De var otroligt täta,saftiga och förvandlades till blod.
Klarröda föll DE på mig som tunga strålar.Flytande på min
kroppen,piercerade DE likt krossade metallspån.Mitt
levande blod upprördes och kokade.
Jag gjorde ett försök att sparka med fötterna,men
myggnisslandet som kom ut från HONOM har bundit mig
i sitt utrymme.Min ilska och avsky blinkade med en obskyr känsla,
som omfamnade hela mitt inre och kunde hällas ut endast
med en hätsk blick.Den framväxande vågen av HAT skakade
mig med slag av tusentals volt.Atmosfären blev illröd.I DEN
vaknade Vesuvius kraften.Den vände mig upp och ner och
ljudet av de fallande sjärnstenarna flyttade sig i min kropp.

Från kraftigt gapande mun knarrade mina käkar och från
min hals flög trumpetskrik "JAG HATAaaaaaaaaR DIG!!!!!

f.f