Förlåt, kontrasten är fatal: Du skulle inte veta
Egentligen
Fragmenten var allt, navigationen
Så överträffade Du allt, skuggan lösgjorde sig
Ni skakade hand med varandra
Det var absurt
Som den där gången Du gick ur tiden

- Vart ska Du? ropade jag.

- Tillbaka och möblera om, det uppgivna kallar barndom, jag lägger in nya destinationer och fixpunkter, sen ska mitt inre barn leka fritt, svarade Du ivrigt redan där.

Du kom sådd, tillbaka i detta rum som ny.
Det var inte meningen att Du skulle upptäcka detta.
Om det blir spritt kan det komma att missbrukas.
Om fler visste att vi kan välja vilken sol vi vill påverkas av,
så upphör domarna och tiden är just vad den är:

En elastik mellan jag och Du

För invecklad men
ljusår i eoner bortom avstånd o tid vem blir fullärd,
så larmet kan stilla
Även om Du ge feber, och skapa kyla, och önska regn
som kommer i mängd
Så vet Du absolut ingenting
Det är Din storhet:

”Hur fylla på något som är fullt?”
Frågade någon. En basal fråga.
Och Du skulle inte veta svaret, egentligen.

© DominiQue NVC Costa