Samhällets utveckling har två förtrupper, de sjuka och konstnärerna. De sjuka reagerar negativt på de krafter som bryter fram, konstnärerna fungerar positivt.

Vi vill utvecklas, så våra liv kan ses som en terapi. Konsten transformerar resultatet i terapin, och gör det till något vackert och meningsfullt.

Vill samhället ha kultur, eller har det gett upp för självmordsdrift och väntar på att förintas?