Men jag kan inte hålla mig längre

Jag ser mörkret breda ut sig över landet. Och nu har det hittat hit.

Somliga av dem kallar sig nationalister och beklagar sig över att de inte får säga eller skriva vad de vill. Många skriver negerboll och i nästa andetag gnäller de över att de inte får skriva det längre.  Kära lilla vän. Du får skriva nästan vad som helst i vårt land. Däremot får du vara beredd på att människor svarar dig eller anser att du är lite bakom (de flesta kallar det chokladboll numera - lite som att vi idag säger du istället för ni). Det kallas debatt eller i vissa fall dialog, och det är en ganska vanlig form av kommunikation när människor har olika åsikter.

Andra kallar sig Sverigevänner men att se hur de behandlar vårt älskade språk får mig bara att undra varför de hoppade av skolan så snart efter lekis. 

Och de där som bara gått Livets Hårda Skola - något som brukar göra människor ödmjuka men den här sorten är bara avundsjuka och hatiska mot alla som får hjälp

Slutligen de fundamentalistiska sekterna. De påstår sig sprida kärlekens budskap - men ur deras stinkande käftar kommer  bara hat mot alla som inte är som dem. Deras bleckgud är så svag att de inte vågar låta guden ta hand om de som inte tror. De måste själva förfölja eller ha åsikter om dem. De kanske inte har läst sin egen heliga skrift tillräckligt noga tänker jag då...

Tyvärr har de alla hittat hit.. Till vår fristad, till det fria ordets sista obefläckade bastion. Här, där vi som älskar språket, orden, bilderna och varandra förut existerade i en tillåtande och kärleksfull atmosfär. Då när vi kallade oss Poeter...
Jag hör varje dag om angrepp, påhopp och om poeter som tar bort sina texter eller rent av slutar skriva  på grund av de ovanstående beskrivna avarterna av människa.

Men jag ger aldrig upp. Jag svor en gång en ed
Att beskydda det här landet mot demokratins fiender. 
och mot frihetens och det fria ordets fiender!

Jag kommer aldrig att ge efter